Och Norna kom; men i feber och yrsel låg Hildred. Hon talade: "Norna, jag skall dö, det ropade stormen åt mig, det susade regnet för mig, då det trängde tvert igenom min kropp och lade is i min blod, det dånade vågen mot båtens kant. Jag skall dö, men hon måste följa mig, hon måste ock dö. Gif mig dolken der, fort. Hon måste dö".
Brådskande grep Hildred dolken, men slängde den långt ifrån sig. "Nej, dock icke dö. Hon är så späd. Icke vill jag förtrampa den svaga. Hon må lefva, blott hon icke griper efter hvad som är mitt, mitt in i evigheten. Må hon lösa den förtrollning hvari hon snärjer honom".
Tyst låg Hildred en stund, men talade åter med låg dämpad röst: "Norna, jag skall dö, men jag kan det icke, om jag icke vet, att denna sachsiska flicka alldrig blir Corallins maka, alldrig mitt barns mor". Opp reste sig den bleka, stirrande gestalten af Hildred och sade doft: "blir Edith Corallins maka, så måste jag hämnas. Det brinner i min själ, det är hatets låga, den kan ej slockna! Vid din makt, Norna, vid alla de krafter som regera elden och vattnet besvär jag dig, gif mig medel att hämnas".
Norna bäfvade tillsammans, liksom kufvad af besvärjelsen. Hon svarade med våldsam ansträngning: "Ha, jag måste lyda, den döende beherrskar mig; icke menska mera, icke ande än!"
"Skynda, Norna, snart är det för sent. Hvad kan den dödas hat, som lefver ännu i grafven?"
Upp reste sig Norna, blek som en död. Hennes ögon stirrade, hennes hår syntes resa sig och med utsträckt hand stod hon talande liksom i bäfvan, liksom hon varit tvungen att uttala orden: "tre gånger efter det Edith blifvit Corallins maka är hon i ditt våld, ett ögonblick hvarje gång. En gång hvarje vår, när dagen gryr just som månan nått sitt fylle, sedan dag och natt jemnats om våren. Lyckas du detta ögonblick finna henne sofvande, då äger du makt öfver henne. Men andens lagar brytas ej strafflöst, är ej värfvet utfördt då, så finnes icke mera någon räddning ur det otillfredsställda hatets förtärande eld. Hildred, Hildred, välj kärlek, välj icke hat! Det förtär, det bränner för evigt! Låt hatet slockna i kärlek".
Klagoskrän ljuda öfver Loch Lomonds vatten. Gråt och skri återskalla från Ben Lomonds klyftor. Hvarföre gråta stammens gamla qvinnor, hvarföre ljuda klagoskrän? Corallins stolta maka är död, ännu en gång skall hon hedras förrän hennes lik gömmes i mullen. Dödsvaka hålles, gråterskorna höja dödsklagan.
* * * * *
Länge sjunga barderne en sång om Hildred den stolta och Edith den fagra. Och Höglandets flickor sjunga sången, och huru kärlek dock är starkare än hat.
Barderne sjunga, och Höglandets tärnor de sjunga, att Hildred den stolta icke fann ro i sin graf, hatet dref henne att irra som höstens sky för vinden.