"Det första året", så sjunga de, "då första gången månan fyllde sig, när gryningens första stråle skimrade vid himlaranden; då fann Hildreds irrande ande Edith arbetande i spetsen för flitiga tärnor, och i fördubbladt hat hastade hon bort att irra ännu ett år".
"Det andra året", så sjunga de, "vid samma stund, fann Hildred Corallins unga maka i bön vid den sofvande makens bädd och i fördubblad vrede måste hon åter hasta bort att irra omkring".
"Och det tredje årets stund kom", så sjunga de ännu, "och vild i stormhvirfveln kom Hildreds irrande ande för att fatta den nu slumrande Edith. Men på den unga styfmodrens arm, med det lockiga hufvudet lutadt mot hennes bröst, slumrar den späde gossen, Hildreds son. Den första stund den feberglödande gossen fått ro, den första stund Ediths ögon slutit sig af trötthet sedan de många dagar och nätter vakat öfver det klagande barnet i hennes famn".
"Allt stillare blef stormen", så sjunga barderne, så sjunga flickorna, "allt mera ljusnar skyn, östern smyckar sig med glödande rosor, solens öga strålar öfver verlden, och glad slår den unga Edith opp sitt öga, ty så ljufligt stilla slumrar den lille på hennes arm".
"Och icke mera", så sjunges med glada toner, "icke mera irrar Hildreds ande omkring; ty hat lefver öfver grafven, men kärlek är starkare än hat, och Hildreds hat har slocknat i kärlek".
End of Project Gutenberg's Teckningar och drömmar, by Fredrika Runeberg