Sköna voro Ben Hamouns trädgårdar, sköna voro dess rosor, men skönast trädgårdarnes drottning, Ben Hamouns dotter. Innerst i trädgården stod på lätta pelare hennes palats, af doftande jasminer och fylliga rosor väfdes dess väggar, dess tak var ett hvalf, strålande af guld och purpur och dyrbara stenar. Drottningens statsfruar voro unga sköna tärnor i skära hvita drägter, hennes hofjungfrur voro rosor och liljor och blommor utan tal. När hon hvilade på divanens svällande perlesmyckade dynor, då susade trädgårdens vattenkonster sina mest smekande toner, och näktergalarne slogo sina mildaste slag; men sväfvade hon åter omkring i sitt rike i glädtig lek med sina tärnor, då drillade näktergalarne gällt med tusende tungor, och glänsande fjärilar flögo med skiftande vingar, en ståtlig lifvakt, omkring henne.
Kände Alhejdi glädjen? Ja, ty den var hennes beständiga gäst. Kände Alhejdi sorgen? Ja, ty hon hade sett en af sina leksystrar sjuk och sin käraste näktergal dö. Kände Alhejdi kärleken? Nej, hennes ögon hade aldrig skådat någon annan man, än hennes fader.
En morgon satt Alhejdi ensam i gräset vid en strålande springbrunn. Tankfull höll hon sin hand under en af dess finaste strålar, så att den återstudsade och spriddes omkring i tusende glittrande perlor i gräset, på blomstren, och smyckade hennes hår mer skönt än de demanter, som vanligen fästade hennes dunkla lockar.
Hon hörde ett ovanligt buller, såg hastigt upp, framför henne stod en ung man, hvilken med blixtrande ögon betraktade henne. Hon ville fly, men han qvarhöll henne. "Sköna Alhejdi", sade han, "öknens son har trotsat döden för att se dig, men han ångrar det icke, dröj blott ett ögonblick, och han är mer än belönad".
Alhejdi ville fly, hon ville dröja, hon ville se ned, hon ville blicka i hans ögon. Hon dröjde det ena ögonblicket efter det andra. Snart hördes en af hennes leksystrar komma sjungande. "I morgon vid den tid, då solen går till hvila, sköna Alhejdi", sade fremlingen och försvann, i det han betydelsefullt lade fingret på munnen.
Hvem var den fremmande? Hvad ville han? Hvarifrån kom han, huru hade han sluppit in?
Alhejdi låg hela dagen stum på sin divan. Aftonen kom och ännu stodo middagens doftande frukter orörda, ännu lågo hennes svällande lockar endast löst sammanfästade och utan smycken. Det blef morgon, redan vaknade blommor och fjärilar, men ännu hade icke Alhejdi slumrat. Slutligen tillslöto sig dock hennes ögon behagligt, och solen stod redan högt på himmelen då hon vaknade.
Sköna tärnor, smycken i dag eder herrskarinna med dubbel omsorg. Hvarföre vill hon i dag vara så skön? Hvarföre smyckar hon sig? På hvem tänker hennes hjerta? Är det väl för sin fader hon vill stråla eller är det, emedan den okände fremlingen skall se henne?
Solen sänker sig, den skall snart gå att slumra i vesterns svällande molnbäddar. "Alhejdis väninnor, lemnen mig ensam, jag vill slumra en stund, låten ingen nalkas".
Men Alhejdi slumrade icke. Skall Alhejdi gå till springbrunnen? Kommer han, den herrlige fremlingen? Hon måste dock varna honom, befalla honom att gå bort, han kunde ju eljest vänta henne länge och bli upptäckt. Det vore hans säkra död.