Alhejdi gick med dröjande steg mot brunnen. Der stod redan fremlingen hög och herrlig med den blixtrande blicken.
"Alhejdi, skönaste, ljufvaste sol! Hvar finnes i verlden den, hvars skönhet ens skulle synas en stjerna invid din!"
"Fremling, vet du icke, att Ben Hamouns slafvar skulle döda dig, om de funno dig här. Skynda dig bort, jag ville se dig blott för att varna dig".
"Sköna Alhejdi, om än tusende dödar skulle hota mig, aldrig kan jag lemna dig. Dig måste jag ega, dig måste jag befria, eller ock dö för dig. Alhejdi, du himmelska, hvad är du annat än en fånge, fast dina bojor äro förgylda. Lefver du icke här instängd såsom en fången gazell, dold som en diamant i djupet af grufvan, eller en perla i musslan. Kom Alhejdi, kom, var fri. Blif min brud, blif Salik Sardar Khans brud, han som herrskar öfver de fria i landet vid öknen. Vet du, kan du ens ana, hvad frihet är! Vet du, hur hjertat klappar, då man ilar hastigare än vinden på pilsnabba fålen, som känner ryttarens vilja innan ens ett tecken tydt den för honom. Har du sett män i blodig kamp med öknens vilddjur, har du blifvit hyllad af de gränslösa rymdernas folk, af dem, som ega verlden, ty de ega sin häst, sitt spjut och sin dolk. Vill du ha perlor och kostliga smycken? Ett ord, och du får dem, skulle de än hemtas ur Persiens konungs egen skattkammare. Vill du ha dyrbara oljor och rökelse, Karavanernas fege söner skola skatta dig sådant i mängd. Eller vill du ha sköna slafvinnor? Landets ädlaste döttrar skola bortföras, för att tjena dig. Kom Alhejdi, Salik Sardar Khan är de frias furste, han har försmått alla qvinnor och älskat endast bragder och fejdens ära; men Alhejdi har besegrat den starke. Vill du blifva slafvinna åt någon feg Schach, som knappt ser dig bland hundrade, eller vill du blifva den tappres älskade, hans ögons ljus, hans hjertas blod, hans lifs eld. Kom, Alhejdi, hörde du skottet, det var tecknet, mina trogna som lika blixten slå ned på din faders hus. Blif ej förskräckt, du hulda, de få der intet skada, intet bortföra, endast fängsla uppmärksamheten ditåt, på det ingen må tänka på att vakta dig. Kom Alhejdi, min snabba fåle väntar dig här utanföre, snart äro vi ibland bergen, der en skara af mina tappre väntar oss, ögonblicket är vårt, ej mera. Skynda, kom Alhejdi!"
Hastigt fattade han om den sköna flickans smärta lif och bar henne under skyndsamt språng ur trädgården öfver ett ställe, der muren syntes vara enkom nedrifven, ut öfver fältet. Der stod en frustande häst bunden. Salik kastade sig upp med sin sköna börda framför sig. Hon hade ej hunnit tänka, hon visste ej om hon borde ropa om hjelp. Nu flög det ädla djuret snabbare än en jagad fogel, lättare än gazellen. Det frustade eld ur vidgade näsborrar, det flög allt hastigare, dess hofvar syntes ej vidröra marken. Alhejdis hjerta klappade af tjusning. Salik omfattade henne med den ena handen, den andra höll hästens tyglar. "Alhejdi, älskade, snart äro vi utan fara".
"Salik, jag är trygg hos dig".
Men hvem synes långt borta på fältet? Fyra ryttare synas, de störta framåt med vildt skri, de förfölja de flyende. Den eldiga hästens blixtsnabba fart minskas, den dubbla bördan är ovan, fast Alhejdi är lätt som det unga lammets finaste ull. Förföljarene hinna närmare, Salik omfattar Alhejdi ännu fastare, han tar tyglarna i munnen och sitt spjut i handen. Höljdt af skum biter det ädla djuret i sitt betsel, blod flyter ur dess af sporren sårade sida, men det flyger ej mer som ilen, det frustar, det anstränger sig, allt närmare hinna de förföljande.
"Salik, se mina väktare, de hinna oss, låt ej Alhejdi lefva, för att se dig dödas. Låt mig dö för din dolk, här vid din sida. Icke är det tungt att så dö".
Snart syntes en af de förföljande framom de andra, men ännu på afstånd. Nu ljöd en susning, nu flög en skugga öfver fältet, och tumlande rullade häst och ryttare i sanden. Den andre ryttarn flög förbi honom, men redan trängde Saliks andra spjut i hästens bröst. Den stegrade sig frustande och föll med sin ryttare till marken. Nu hade också den tredje hunnit närmare; han lossade ett skott, men felade i farten och låg i detsamma sjelf för Saliks skott blodig i sanden, och hans häst flög med ohejdad fart tillbaka öfver fältet. Salik fattade sin andra pistol, den fjerde förföljaren tvekade ett ögonblick, Saliks säkra skott skulle träffa honom långt innan han kunde hoppas att träffa Salik med sitt. Han tvekade, men se, likt en brusande flod störtade en hop krigare med vilda rop ur bergen. Jublande omgåfvo de Sardar Khan och hans brud, och snart försvunno de alla ur de förföljandes åsyn.
Ben Hamouns slafvar hade åt olika håll förföljt de flyende, men de återvände utan Alhejdi. Och Ben Hamoun kastade sig på golfvet i sitt hus och ref sitt hår och sitt skägg, och ropade den ena gången efter den andra: "Allah hafver tillåtit att röfvare bortfört mitt lifs ära, mitt sköna smycke. Och redan i nästa nymånad skulle hon blifvit intagen i Schachens, min herres, harem. Hvilken mäktig man skulle jag ej varit genom henne, huru ärad hade jag icke blifvit. Den skönaste hade hon varit af alla min herres qvinnor. Och nu är hon borta, borta utan hjelp".