Stilla nalkades nu Alhejdis gamla amma till Ben Hamoun och sade: "Herre, ville du höra mitt ringa råd, så kunde du ännu återfå din dotter".
"Du skulle hafva vaktat henne", röt Ben Hamoun, "det hade varit bättre än att råda nu".
"Åh!" sade amman med sådan ton, som gamla tjenare bruka: "Allah bevare Ben Hamouns förstånd. Måste jag icke på er egen befallning lyda henne som om hon varit Schachens mor, och bad hon mig icke alltid gå till moskéen för att göra min aftonbön. Huru skulle jag då just i dag glömma den. Men vore Ben Hamoun klok, så skulle han nu genast sända mig till sin slägtinge, den sköna Zayda, för att genom henne förmå Schachen, Allah låte aldrig hans skugga bli mindre, att han sänder folk för att förfölja röfvarene".
Detta råd behagade Ben Hamoun. Amman sändes med tvenne slafvar, som buro dyrbara skänker bort till den sköna Zayda, en af Schachens favoritsultaninnor, och inom hela harem upphäfdes ett stort sorgeskri vid underrättelsen om, att Alhejdi blifvit bortröfvad, och det just invid murarna af sjelfva hufvudstaden. Men när Schachen en stund derefter inträdde, störtade den sköna Zayda emot honom med utslaget hår, gråtande och ropande: "O, att jag skulle upplefva den dag, då jag skulle se en sådan skymf öfvergå min herre, hvars ära kringstrålar hela verlden".
Schachen frågade, hvad henne fattades, och hon svarade under häftiga tårar: "Skall det icke fylla mitt hjertas bägare med smärtans bittraste dryck, att se huru min herre och konung skymfas. Se dessa röfvare, som genomströfva vildmarken, hafva i dag vågat sig ända till portarne af din heliga stad, och hafva bortröfvat en af mina slägtingar, den sköna Alhejdi. Konung, kan du förlåta en sådan skymf, så låt aldrig mer ditt anlete lysa inom harems portar, ty dina qvinnor skola icke se dess ljus för tårar". Och åter utgjöt hon en flod af gråt.
På Schachens befallning inträdde uppsyningsmannen öfver harem, Hojar
Baschi.
"Hvem var denna Alhejdi, som blifvit bortröfvad?" frågade Konungen.
"O herre, den skönaste klenod. Din tjenare hade lyckats att finna denna juvel ibland qvinnor, och hon var redan bestämd för den höga lyckan att få pryda ditt harem. Hon var skön som den glänsande fullmånen, som den lysande morgonrodnaden. Hennes fader skulle blott behålla henne till nästa nymånad, för att bereda henne att värdigt mottaga sin lycka".
Emellertid anlände Storviziren, som Schachen låtit kalla; "Sadrazam", tilltalade honom Schachen strängt: "oduglige tjenare, hvarföre underrättar du mig icke om, huru man skymfar min hufvudstad? Röfvare våga sig ända till dess portar".
Sadrazam kastade sig med pannan mot jorden och sade: "Allah är stor, konungens makt varar evinnerligen. Hvilken skulle väl i vishet och skarpsynthet kunna mäta sig med honom. Konungen täcktes låta sin nåd skina öfver sin ringaste slaf, som ätit stoft och sofvit med uppmärksamhetens öga, så att han försummat sin pligt".