"Välan, jag vill gifva dig nåd, om du, innan morgonbönen förkunnas, har återhemtat flickan och förgjort den djerfve röfvaren och hela hans anhang. Endast hans hufvud kan friköpa ditt".
På en sammetslik gräsmatta invid en källa hvilade Alhejdi. På litet afstånd slumrade en dunkel krigaretropp, knappt synlig i natten, hvar och en invid sin sadlade häst. Salik ensam vakade af männen.
"Alhejdi, älskade, i morgon hinna vi de mina. En stunds rast måste jag unna männen och äfven hästarne, de skulle ej uthärda eljest; huru skulle då du, ljufva, icke uttröttas. Hvarföre vill du icke slumra? Och jag nänns dock knappt be dig derom, jag finge ej då se dina ögons glans och höra din rösts ljufhet".
"Jag kan ej, jag är så underlig i mitt sinne, så många tankar tränga sig in på mig, och jag kan dock blott tänka ett — att jag funnit dig".
"Du saknar dina veka kuddar i ditt hem".
"Aldrig har jag hvilat på kuddar så veka som detta gräs!"
Hastigt spratt en af de sofvande männen upp, lade sitt öra tätt till jorden och lyssnade ett ögonblick. Salik blef uppmärksam.
Mannen steg fram till honom. "Salik Sardar Khan, hör du ej hästarnes hofvar? Har också du blifvit bedårad af en qvinna".
Saliks öga sköt en blixt i natten. "Abbas! dock på dig vill jag icke vredgas".
Nu lutade sig äfven Salik till marken. "Dessa hästar äro många, det är visserligen Schachens utskickade, som förfölja oss. Vi få ej blottställa Alhejdi".