Då trädde en gammal qvinna till tältets dörr. "Gifven rum för den visa, som mycket vet och förmår". Hon stannade framför Alhejdi, som satt sörjande hos den sjuke. Den gamla sade långsamt med knappt hörbar röst: "I öknen, två timmars vandring härifrån, växer ett träd. Den balsam, som droppar, när en skön qvinna, vid middagens stund, bryter dess qvistar, helar genast jernets sår, men hon måste gå ensam den senare timmans väg". Alhejdi reste sig hastigt. Hon smög sig sakta ur tältet. Den gamla följde henne.
"Följer du mig den första timman, visar du mig vägen?"
"Rädes icke den unga späda rankan från de blomstrande trädgårdarna att ensam sväfva i öknen?
"Moder, Salik är sjuk! skyndom att jag må hinna till middagen uträtta mitt värf".
Följande dagens morgon var inne, och i glädje helsade Alhejdi solen, ty
Salik kände ingen smärta mer, och hans sår var nära heladt.
"O Alhejdi, min själ bäfvar vid tanken på, att du vågat dig ensam i öknen. Du som är mig mera än lifvet, du hade kunnat råka ut för vilddjur".
Månader voro förflutna, då trädde en dag Abbas in till Salik, rustad såsom till en längre färd.
"Nå Abbas", sade Salik vänligt, "hvart ärnar du dig utan att jag hört deraf, du, min trogne följeslagare, som ännu aldrig lemnat mig".
"Jag går till Ispahan".
"Du går i lejonets kula; blodet af Schachens män, som föllo i öknen, har knappt upphört att röka".