"Lejonet skulle väl föga väntat till dess vi sjelfva infinna oss i hans kula, om icke hans krigares anförare berättat, det du ju vet, att de nedgjort oss alla, sedan vi förut hade dödat flickan, stridens orsak. Han älskade sitt hufvud, derföre flydde han ock för oss. Men om också ej så blifvit sagdt, icke var Salik Sardar Khan alltid så rädd att trotsa lejonet, om ock i hans kula".
"Nå hvad ernar du i Ispahan?"
"Handla".
"Vid profeten, det skulle jag aldrig gissat. Du har alltid mera älskat spjutets än penningens handel. Men kanske vill du ock handla för mig. Jag har öfverflöd af hjordar och annat, som jag icke behöfver".
"Jag har ernat be dig att få sälja allehanda onyttigt".
"Säg hvad du vill, du skall ega valet".
"Din stridshingst, ditt spjut och din dolk".
Salik drog ögonbrynen ett ögonblick tillsamman, men snart klarnade åter hans blick och han sade: "Abbas, du är missnöjd med denna ovanliga ro af några månader? Men tro ej, att jag derföre glömt att strida. Låtom oss göra ett ströftåg snart, jag vill ordna allt".
Abbas jublade högt, men tvärtystnade hastigt, lade händerna i kors öfver bröstet och bugade sig sägande: "I den barmhertige och milde Gudens namn, ära vare verldens beherrskare. Jag är beredd att följa dig hvart du vill, mina tjenare kunna försälja mina hjordars öfverflöd".
Alhejdi, varsnar du dammolnet der vid öknens rand, vet du hvad det bådar? Det är Salik och hans män, som återkomma från ströftåget. Alhejdi, som sutit på kullen och skådat utåt, stiger opp, hennes slöja fladdrar för vinden, handen skuggar de dunkelsvarta ögonen, blicken spejar. "Det är han! Jag kan redan igenkänna färgen på hans turban. Men hvarföre så långsamt? Längtar ej ditt hjerta efter Alhejdi. Har du förvärfvat skatter, och är deras vård dig kärare än att möta din älskade? Eller kanske sårad? Ha, balsamträdet i öknen, Salik, Salik, skynda dig, eld förtär mitt hjerta. Späda äro mina fötter, men de skola dock bära mig till ditt möte".