Nu störtade qvinnor och barn med vilda rop mot de kommande. Alhejdi ryste och stannade ett ögonblick. Fram flög nu ryttarskaran åtföljd af qvinnorna och barnen, under jubelskri, förbi stället der Alhejdi stod. Salik varsnade henne icke, och se, framför honom på hästen satt en qvinna. Så hade äfven Alhejdi en gång sutit, och hvem var denna? Lågande glöd brann i Alhejdis anlete. Hon följde långsamt efter tåget och gick in i sin boning. Men der mötte hennes blick en sällsam syn. På en divan satt den unga qvinnan, som Salik nyss hemfört. Hon var hvit som dalens lilja, endast på hennes kind låg ett matt sken af rosen. Hennes ljusa hår hade i lockar nedfallit kring de elfenhvita skuldrorna, och i hennes milda ögon, blå som himmelen, summo tårar. En sådan hade Persiens svartögda dotter icke skådat.
Salik trädde mot Alhejdi. "Alhejdi, jag bringar dig en syster, vårda henne väl. Jag har tagit henne af köpmän, som förde henne att säljas. De hade köpt henne af Turkar, som röfvat henne långt, långt härifrån. Ser du hon är skön, hennes fägring är lik månens i silfverklar natt. Du har ofta sagt, att du icke älskade våra qvinnor, att de voro vilda. Nå väl, denna är mild och ljuf. Dyrbara smycken och kosteliga tyger hemtar jag dig dessutom".
"Salik, endast du återhemtar din kärlek, så är den mig öfver alla verldens skatter".
Den fremmande steg upp, gick mot Alhejdi och sade några ord på ett obekant språk, fattade hennes hand, tryckte den hjertligt och såg med sina milda blå ögon innerligt på Alhejdi. Alhejdi omfamnade henne vänligt i det hon sade: "icke kan jag vredgas på dig, du dufva".
Med hvarje dag slöt sig den sköna fremmande allt mer till Alhejdi, och Alhejdi älskade henne; men hennes hjerta led allt djupare, ty hon såg huru Saliks blickar brunno allt varmare, då han såg på den fremmande, så sköna, men alltid sorgsna flickan. Men Alhejdi dolde sin smärta i djupet af sitt bröst.
Då trädde en dag Salik till henne. "Alhejdi, min häst, min älskling, är sårad; gå Alhejdi i öknen att hemta balsam för såret, att det må läkas".
Alhejdi såg ett ögonblick på Salik: "Salik Sardar Khan, tigrar bo i öknen. Älskar du din häst mera än mig".
"Är Alhejdi barnsligt rädd? Vill du ej göra mig en glädje, icke rädda min häst, den som burit äfven dig hit". Alhejdi gick.
Åter en dag inträdde Salik hos Alhejdi. På divanen lågo tvenne blommor, en ros och en lilja. Sardar lekte med blommorna och fägnade sig åt deras doft. Han lade sedan bort rosen och behöll liljan i handen.
"O Salik förstör rosen, men kasta den icke ifrån dig att ensam vissna; mindre tungt är att dö, än att lefva förgäten".