"Ja då är Wainahée fri, fri som fogeln i luften. Hennes själ är fri, ty vill hon icke lyda, så lyder hon ej, om än den starke krossar henne till stoft. Hvite fremling, Wainahée kan dö, om hon ej vill vara undergifven. De många öarnes gud är qvinna, hon bor i skyarna, men hon säger icke, att Wainahée gör orätt om hon är stolt; Wainahée kan dö, det är lätt".
Fremlingen gick. Vid stranden låg en kanot, han satte sig deri och fattade årarna, han skulle blott ro öfver till vikens andra sida. Lugn och stilla låg viken, men utanför svallade högt bränningen mot korallrefvet. Den hvite mannen var icke van vid kanotens årar, han var icke van vid hafvets bränning; åren halkade ur hans hand, den fördes hastigt bort i bränningens svall, han kunde ej mer styra sin båt och häftigt brusade bränningen. Båten kastades omkring och mot vågornas våld kämpade den hvite; men fastlandets barn kan ej simma, han sjunker.
Bitter är hafvets sälta. Wainahée de milda sjöarnas mö har icke badat i det salta vattnet, som skys af öarnas tärnor; men hon kan simma, hon kastar sig i hafvet, hon strider med oceanen, den svaga kämpar med den mäktige och snart ligger den hvite på den hvita korallsanden vid Wainahées fötter.
"Fremling från fjerran, hvarföre skulle du lemna ditt land, för att dö i
Tongatabus våg?"
"Fremling från fjerran land, egde du på hemlandets kust ingen, som älskade dig? egde du icke en moder, egde du icke en maka?"
"Hvite fremling från fjerran, flickan från Oceanens ö gråter ensam din död, hon, som ville rädda dig ur hafvets våg, men ej kunde det, förrän din ande flytt".
"Fremling från fjerran, en fremmande flicka gråter ensam vid din graf".
"Hvi gick du från hem och vänner? Det var din mäktige gud, hvars röst du lydde; han sände dig till oceanens ö, för att dö!"
"På stranden af fjerran ö sitter hans moder, hon flätar en korg med konstfull hand; den skall sonen få till välkomstgåfva, när han kommer hem, att han må se, huru hans moder tänkt på honom. Moder till fremlingen, moder till fredsbudbäraren, fåfängt spejar din blick öfver hafvet, din son sofver på den hvita sanden på Tongatabus strand".
"På stranden af fjerran ö sitter hans maka, hon smyckar den matta, hon arbetat åt sin älskling; dess färger äro sköna, dess prydnader täcka. Maka, kasta bort mattan, din älskling sofver på Tongatabus strand".