"Hvem skall odla din yams, hvem skall slå ned dina kokosnötter, hvem skall vårda dina plataner? Din yams skall förstöras, dina palmer stå oskördade, din jord skall stå oskött på fjerran strand".
"Fremling från fjerran, flickan på oceanens ö skall strö blommor öfver ditt stoft; din moder, din maka skola sörja mindre, då du hvilar bland blommor".
Vid hyddan under palmerna satt Wainahée. Hennes händer voro tabu, de voro förbjudna, ty hon hade vidrört en död. Hennes vänner buro mat till henne och förde den till hennes läppar, ty hon fick ju icke begagna sina händer.
Kom så en qvinna skyndsamt. "Wainahée! höfdingarnes höfding, han den unge, de hundra öarnes beherrskare, segraren öfver Tongatabus fiender kommer hitåt. Skynda att bada, att han må kunna befria dig från tabu".
Och Wainahée badade i insjöns våg, och hennes kind var frisk och hennes öga log och hennes hår pryddes af blommor, då hon gick emot höfdingen. Djupt ödmjukade sig Wainahée inför honom, nedsättande sig vid hans fot. Höfdingen stadnade och Wainahée vidrörde sina axlar med hans fot; men då höfdingen skulle upplyfta och omfamna den unga för att upphäfva tabu, då bäfvade den starke ett ögonblick tillbaka, men slöt henne sedan häftigt till sig, i det han sade: "Wainahée, icke allenast nu skall du hvila vid höfdingens hjerta; för alltid är din plats der och vid hans sida". Och han tog af sitt hufvud sin röda fjäderprydnad och fastade den på Wainahées hufvud. Men Wainahée darrade som magnoliens blomma på sin stjelk och blickade sedan opp, såsom om hon sett solen gå opp ur hafvet, och hennes blick glänste, men sjönk åter ned, ty hon kände sig så ringa som det minsta strå vid höfdingens fot.
Men öfver hafvet simmade en underbar bygnad mot Tongatabus strand. Tvenne gånger hade man sett dylika förut. Der voro hvita män och deras djur, det var deras ö och deras boning. Men af deras sällsynta djur försvann ett, och deras höfding vredgades. Men icke ens öns store höfding lyckades att återskaffa djuret och han sade: "Gerna ville jag återskaffa ditt djur, ty rätt är rätt, och djuret är ditt; men den, som tagit det, har lyckats dölja det äfven för mig".
De hvites höfding vredgades allt mera och hotade att förstöra Tongatabus ö, om icke hans djur återskaffades. Och öns höfding bjöd sina krigare väpna sig, och de stodo mellan träden färdiga till försvar. Men då lät de hvites höfding åskan rulla och viggen ljunga från sin stora kanot, och palmerna föllo och krigarena föllo som rör för den mäktige, och i vanmäktigt raseri stod Tongatabus stolte höfding. Han vek icke och krigarena veko icke, men de föllo, de flesta i döden, de andra sårade, de kunde intet mot den fjerran ifrån drabbande makten.
Och den stare hvite höfdingen steg i land med många sina män och sönderhögg och uppbrände krigskanoterna, som lågo på stranden. Tongatabu, hafvets smycke är utan skydd, utan värn mot fienden. Ack, många, många år gå förbi innan Tongatabus värn hinner ersättas. Kanoterna voro icke få dagars arbete.
Öns stolte höfding var som en slagen man, der han satt på mattan under ett träd. Hans blick var vild, hans händer hårdt sammanknutna. Han var som ett vanmäktigt barn inför de hvites höfding, som egde blixten och åskan.
Wainahée satt vid hans fot, hon vågade icke tala, ty höfdingens sorg var som elden i etoa trädets bark; men sakta smekte hennes hand hans nedböjda hufvud. Slutligen kunde hon ej längre se hans sorg. Hon steg upp och gick till de hvites höfding, satte sig ned inför honom, tog hans fot, vidrörde med den yttre och inre sidan af sin hand och förde den sedan till sina axlar i det hon sade: "Höfding, du är stor och mäktig, var ock stor i mildhet och rättvisa, som i vrede. Se du har gjort oss till ett värnlöst folk, vi kunna ej mera motstå någon fiende; låt nu din hämnd hvila".