Solen var allt litet bekymrad för barnen och fruktade, att de skulle förkyla sig. De måste mätta sig väl med värme och ljus, innan de gåfvo sig på färd; men visst voro de ändå litet kalla och bleka, när de hunno fram. Men i skimrande prakt strålade dock isens verld vid solbarnens lek. Och en liten strålflicka sökte opp en fläck, der en smula jord samlat sig, och framkallade der en vext så liten, att den knappt kunde synas; men den lefde ändå och den var hennes fröjd.
En annan flock åter begaf sig litet mera söderut men de skälmarne kommo i fängelse. Med samma fart, som de rest hela vägen, foro de in genom glasen på ett litet vexthus, och der blefvo de fångade. De svängde och återstudsade hit och dit, men hittade ej tillbaka. I början tyckte de små strålbarnen rigtigt illavara. De höllo sitt jordlif för ett fängelselif och greto så, att små tårar satte sig helt tätt på glasen.
"Barn äro vi ej rätt oförståndiga som gråta och sörja öfver att vi befinna oss här. Här äro vi ju en hel mängd församlade ren, och allt flere komma. Varmt och godt är här och vi kunna ju hafva rätt en liten solverld för oss. Seså ingen sorg mera! Ser ni, här äro ju helt många små blomsterbarn: de äro ännu blott gröna och späda, låt oss taga vård om dem. Här kunna vi ju måla och leka och glöda så mycket vi vilja".
"Det blir roligt, ja så roligt", ropade strålbarnen, och med ifver börjades nu leken. Och se, innan kort stod drifhuset fullt af de skönaste rosor och deras blomstersyskon af alla former, och strålarne hade ej tid att tänka på sin fångenskap mer, utan blott på att hinna måla deras sammetskinder med glans och fägring.
Rankvexten.
En resande hemtade tvenne frön från fremmande land. Han gaf mig dem, men jag fruktade att ej rätt förstå deras vård och gick för att begära råd af min granne, som var trädgårdsmästare. Han var en lagens man, regelrät och hatare af all obundenhet. I hans trädgård fanns ej ett grässtrå, träden stodo saxade och raka i häckar, rundlar, åttkanter och fyrkanter, ej en gren stack utom sin plats.
"Det blir rankvexter", sade han om mina frön, "ställ dem vid unga träd på skuggsidan".
"På skuggsidan?" sade jag förvånad.
"Ja", sade han, "hon planteras alltid så, och det duger ej annorlunda. Nog får hon sol ändå genom återskenet af trädets löf, hvad skulle en ranka mera behöfva, hon får lefva på trädets bekostnad, icke duger hon till sjelfständig vext. Bind och basta henne i bestämda former och fasoner allt efter som hon vexer opp, skär bort alla skott, som vilja sväfva i luften, och du skall få se huru vacker och ändamålsenlig hon skall bli".
Mig syntes min rankas öde tungt, men jag lydde mannens råd, ty han var ju så mycket klokare än jag. Men jag planterade dock blott det ena fröet.