Det vexte opp, min ranka sköt i höjden, jag bastade och band henne. Hon sköt ut lena, fina trådar, liksom för att omfatta eller fästa sig vid något, men ofta då jag vridit och format och bundit henne, hade just den sida råkat vändas utåt hvarifrån trådarna skulle vexa ut och så sköto de fladdrande i luften, och så skar jag bort dem.
Trädets stam var på sina ställen skroflig och knölig. Min hårdt bundna ranka blef vid sådana ställen kantig, underlig och liksom knuten. Småningom stego dock de bleklagda stänglarna uppåt, de trängde sig fram med list emellan många af de finaste af trädets grenar och tvungo dem att vridas ur sin rigtning, sammansnärjde och hoptrasslade andra, och mitt träd och min ranka stodo hoptofvade till en underlig skepelse, der väl trädet egentligen syntes stödja rankan, men mången påstod också, att det var rankan som beherrskade trädet. Små bleka blommor prydde ändå här och der min stackars ranka, men hon såg så sned, så kantig och så bortkrånglad ut, att jag tänkte: nej ranka, så var visst icke ditt väsendes rätta art!
Invid ett annat träd satte jag nu mitt andra frö, sålunda att rankan och trädet skulle dela lika af Guds sol och luft och dag.
Mitt frö vexte opp, jag lät stängeln vexa fritt utan att binda den i konstladt tvång. Trädgårdsmästaren, min granne, kom och såg det, han hånlog och sade. "Jaså, du vill göra ett träd af den der rankan, men se det blir den ändå i evighet icke; rankan blir aldrig annat än en ranka".
Skall det då nödvändigt fordras tvång, för att kunna bli, hvad man är skapad till att vara, tänkte jag. Behöfver Gud hjelp af menniskolagens tvång, för att få sin skapelse fulländad; men jag svarade intet. Jag såg ju, huru i Guds fria sköna verld allt artade sig väl utan bojor och band, och jag trodde på min ranka.
Och hon vexte och hon skickade ut sina fina trådar och fäste sig med dem vid trädet och slingrade sig om trädet och utvecklade sig allt rikare och smög sig allt närmare. Och äfven detta träd var skrofligt och knottrigt här och der, men i fria, mjuka vågor smög sig min ranka fram deröfver och fäste ofta just vid dessa ojemnheter sina trådar och slog ofta just der ut sina vackraste blommor. Och många skott, som först tycktes sväfva i luften några dagar, blefvo sedan just de lätta trådar hvilka fäste sig vid trädet och dess grenar, och smögo sig mellan grenarne mjukt, ja man kunde säga harmoniskt. Men dessa drag af ett den förtrycktas listigt tillkämpade välde, som den andra rankan så ofta framställde, de funnos icke här, utan skön och rik i sin vekhet och fägring blomstrade min ranka i fulla, svällande och doftande blommor.
Allt större och präktigare vexte mitt träd, allt mjukare och rikare min ranka; och se de voro min trädgårds skönaste prydnad och mitt ögas glädje.
Myggdansen.
"Sköna mygga, vågar jag anhålla om nästa galoppad?"
"Jag är uppbjuden".