"Välan", sade Sindbad, "äfven jag kan röka med en billigare pipa. Allt skall gå bra".
Åter inträdde Sindbad efter en tid till Miriam. Han var blek och sade bekymrad: "Karavanen, som skulle hemta mina varor, har blifvit plundrad, jag äger nu nästan intet, men jag får icke låta modet falla, jag vill börja på nytt. Jag äger endast fyrahundrade penningar. Deraf lemnar jag hälften åt dig. Kan du dermed lefva med barnen, så far jag med de öfriga tvåhundrade till Bassora, och bjuder till att åter börja som småkrämare. Här kan jag det icke, der jag förlefvat mina välmaktsdagar. Om tre år kommer jag åter och vi få sen dela den onda dagen som den goda".
"Allah bevare dig, min herre. Tungt blir att lefva skild från dig! Men sörj icke för oss. Vi skola lefva som vattenbärarens der tvers öfver gatan. Icke svälta de eller lida nöd, om än de icke äta höns till daglig spis, och hustrun ser glad ut fast ingen tjenarinna lindrar hennes möda. Men att du min stolte Sindbad skall nödgas vandra som en småkrämare genom Bassoras gator, se det tynger min själ".
"Sörj icke Miriam, vi skola hoppas".
"Men", sade Miriam, "svårast blir med Fatimas flicka. Du vet huru Fatima harmats emedan vi hållit flickan för tarfligt. Men du vet ock att jag ju ingen annan skilnad gjort emellan henne och våra egna barn, än att jag hållit henne en mån bättre, för att vara fullt säker att icke eftersätta henne. Huru skall hon väl då nöja sig med vår nuvarande torftighet?"
"Miriam, min vän, hvarföre onödigtvis oroa dig. Hon måste väl finna sig i hvad vi ej kunna ändra".
"Ack, min herre, hon skall icke finna sig och jag ville dock så gerna att hon vore nöjd. Denna pröfning blir mig tung".
"När du gjort hvad du kunnat, och följt ditt samvete, så bör du vara lugn". "Jag vill försöka att så vara. Äger jag blott min herres och makes gillande och kärlek, bör dock allt annat vara mig likgilltigt, men jag är svag".
Månget bekymmer bodde i Miriams fattiga hem, men stundom kom en resande från Bassora och hemtade henne helsningar från Sindbad och då stärktes hennes mod och hon gladdes att barnen vexte och blefvo hoppgifvande. Stundom tänkte hon väl med bekymmer på den kommande dagen; men deremellan arbetade hon förtröstansfullt för sina barn och drömde om den fröjdedag då Sindbad skulle komma hem.
Men Fatima vandrade kring torg och gator och skrek och klagade: "Ve, ve den faderlösa, henne förtrampa alla" och nu utgjöt hon en flod af tårar. "Se denna Miriam, huru hon handterar min flicka. Endast dadlar ger hon henne till mats, och se hennes slöja, är det tyg för en ung flicka? Hvad lycka kan hon göra i verlden då hon brukar skor som skulle anstå en bärare? Hurudan olja bestås i hennes bad, luktar den väl som om den i all sin tid nalkats rosor?"