"Hvad ni är envis! Nå för att ej vara oartig! Men då måste ni sjunga med".
Surr surr, surreri surr,
O njutom gladt den flytande glöd,
Mer eldig än vin, mer än rosen röd.
Du läskande dryck, du ger rusande mod,
Du herrliga, djupröda, svallande blod.
CHORUS.
Surr surreri surreri surr.
Surr surr, surreri surr!
Och stupa vi än vid din källas rand
För slag af en jettelik, drabbande hand,
Vi hämne oss djerft dock innan vår död
Och falla som hjeltar vid källan röd.
CHORUS.
Surr surreri surreri surr.
O ve, ett slag af barnhanden! Der ligger den elegante myggungherrn med krossadt ben; ett af de beundrade långa och smala. Myggdansen sväfvar längre bort. Säkert qvarstannar väl den sköna hos sin lidande riddare och belönar hans sjelfuppoffring genom att dansa sin verld igenom med honom, ehuru han numera dansar endast med fem ben!
Miriam.
I Bagdad bodde en köpman vid namn Sindbad. Hans egodelar voro icke stora, men han var rik nog för att lefva lyckligt med sin hustru Miriam och sina barn. En dag inträdde Sindbad hos Miriam och sade: "Se, min vän Ibrahim är död, jag rädes Fatima, hans hustru, har svårt att kunna uppföda sina barn. Gerna toge jag en af dem till oss, men jag fruktar att icke ha nog för en person till. Hvad säger du härom, Miriam?"
"Min herre och min make", sade Miriam, "icke skall din önskan möta hinder der din hustru kan något förmå. Jag kan bära en slöja af simpelt tyg, i stället för en dyrbar, och likaså barnen. Vi äro så många att när hvar och en umbär litet af det goda vi eljest skulle ha, så kan det räcka för en till".