Rosa var alls icke vacker. När qvällen kom och dagens arbete var slutadt, då gick den femtonåriga in i det rum, som i fordna tider varit familjens samlingsrum, och der nu hennes fader, af vana sedan gladare dagar, mest hvarje qväll infann sig. I detta rum, der tillförene en talrik ungdom samlades till dans och glada lekar, der var det nu Rosa ensam som sväfvade fram och åter, än i en luftig dans, än i vexlande ställningar fulla af uttryck och behag. Då var Rosa vacker. Den grofva drägten formade sig kring henne då mer luftigt än en danserskas gaz, och glömmande sina bekymmer drömde fadren bort mången stund, i glad beundran, blickande på den sköna dansen. Från Rosas sinne var då hvarje bekymmer utplånadt, hon kände blott att hon lefde, att hon njöt, i sorg, i glädje, i hänryckning, i stilla frid, och en tår dallrade ofta i hennes öga, då hon slöt sin dans. Då var Rosa skön.
"Rosa, mitt barn", sade fadren en afton, "min önskan är att du i morgon bevistar denna bal i staden, dit du är bjuden. De behöfva lära sig att icke se dig öfver axeln, som de så gerna göra. De tro dig sakna de behag, som de med bråk och möda förvärfvat sig. De skola se dig dansa, de skola lära sig veta, att en dotter af honom, som var sin tids prydnad, af naturen äger nog, för att icke behöfva deras fattiga, inlärda gracer".
"Min far", sade Rosa, "hvarföre skall jag synas der? Jag trifs ju så utmärkt bra hemma. Jag dansar en stund af qvällen, det gör mig nöje, säkert mer än balen, och sen sofver jag godt och är i morgon bittida flink vid arbetet åter. Men går jag på balen så är jag sömnig morgondagen igenom. Jag förstår ju heller alls icke, huru jag bör skicka mig i sällskap, jag som aldrig varit ute i verlden. Vet pappa, du får visst skämmas för din Rosa".
"Nej min flicka, det kommer jag ej att behöfva göra. Jag önskar, att du må komma på denna bal".
Rosa var på balen. Otaliga ljus strålade mellan kristaller. Unga, sköna flickor i lätta drägter sväfvade omkring vid sina riddares arm. Rosa satt stilla, obemärkt i ett hörn. Slutligen nalkades en dansande som bjöd opp den obemärkta till en potpourri, en då nyss uppkommen dans, hvars turer man skapade sig för gången. Blyg ställde sig Rosa på sin plats. Man gjorde några hvarf efter afmätta former, fram och åter öfver golfvet. Ännu tyckte icke Rosa, att hon dansade. En ny tour började. Damen flyende i otaliga vändningar, förföljdes af sin kavaljer, och lät sig slutligen fångas till en vals. Rosa ilade utåt det vidsträckta golfvet med lätta steg. Nu syntes hon blifva fångad, nej med en lätt, mjuk rörelse var hon redan långt unnan sin förföljare, än flyende i yr skalkaktighet, än närmande sig mild och blyg, än åter hastande bort skälmsk och rädd.
De dansande stadnade, man såg, man beundrade, man andades knappt. Nu tycktes den dansande flickan ej mera fly så långt undan, hon stannade ofta för några ögonblick liksom väntande, men hennes kavaljer tycktes ej ha lust att låta den sköna leken upphöra, han försummade med flit flera än ett tillfälle att fatta sin meddanserskas hand. Sjelf visste icke Rosa, att hon redan hade dansat mycket längre tid än något af de andra paren. Hon njöt i fullt mått af att utöfva sin sköna konst, och märkte ej de många blickar, som voro fästade på henne. Slutligen, rädd att uttrötta henne, fattade hennes meddansare hennes hand och förde henne, efter en kort vals, till hennes plats.
När potpourrin var slut, bortförde fadren sin dotter, oaktadt alla närvarandes böner att få se henne dansa ännu en gång. Rosa sjelf lät sig villigt föras, hennes hjerta var så fullt, hon ville bort, hon ville bli ensam med sig sjelf. Så hade hon aldrig dansat förr, det kände hon. Denna afton, då hon uppträdde i en lätt drägt, i ett haf af ljus, vid en skön musik, i en omgifning af unga, den hade gifvit hennes dans en helt annan färg, än den egt, när hon hemma dansade hvardagsklädd, ensam, utan musik. Äfven det bifall, hon rönt, lifvade och gladde henne; men högt slog hennes hjerta af fröjd, då vid hemkomsten fadren slöt henne i sina armar, sägande: "Min Rosa, haf tack; du har i dag gjort din far den största glädje, han haft på många år".
Snart kommo bjudningar från många håll. Nu var Rosas längtan, att få vara med, stor, men hvarje gång hade hennes far något hinder derföre. Än var balen tillställd af för ungt folk, man visste ej hvad anseende de kunde komma att bibehålla i lifvet, än var det fult väder, än var det ej värdt att Rosa just i dag skulle bege sig hemifrån, och så gick det gång för gång.
Stundom började Rosa tro, att hennes far ej älskade att hon dansade. Hon frågade honom derom, hon sade: "Säg mig upprigtigt, min far, jag slutar gerna att dansa, icke är det svårt blott jag vet din önskan". Men då han åter svarade: "Du dansar skönt som ingen annan; lemna icke den herrliga gåfvan", då ägde hon icke styrka att göra uppoffring af sin högsta fröjd: hon visste ju icke, om hon borde det, och för hvad hon skulle offrat den; men hon gret mången gång af ovisshet.
Ofta hände ock att fadren hemtade henne en prydnad, en vacker klädning. "Till nästa bal", sade han, och då blef Rosa åter glad och dansade åter när qvällen kom. Det var hennes vederqvickelse efter arbetet, hennes enda förströelse, hon längtade ej heller efter någon annan; ty hennes själ fylldes af konstens tjusning, och då sade åter ofta fadren: "I qväll var din dans så vacker, den skall du dansa på nästa bal". Men när nästa bjudning kom, så var det alltid hinder.