År förgingo, många till och med, ingen bjöd mera Rosa, hon var glömd. Oftast tillbragte hon qvällen på sitt rum, och hon fann ännu stundom en vemodig glädje uti att der dansa ensam. Hon föreföll sig dervid stundom som en dåre, som pryder sig med halmstrån, fullt öfvertygad att de äro de skönaste blommor. Men då uppmuntrade henne åter fadren och sade: "lemna ej din dans, Rosa, på nästa bal, dit du blir bjuden, skola vi gå".
Ännu förgingo år, och nu reste fadren bort för några dagar. Emellertid tillställdes i staden en stor och lysande bal, dit alla personer af stånd i orten voro bjudna. Då erinrade sig någon af de bjudande att i det ödsliga huset, straxt utom tullen, hvars alla fönster utåt voro tillstängda, bodde ett herrskap. Så fick ock Rosa ett kort.
"Bör jag gå då han är borta?" sade hon. "Men han har ju alltid lofvat mig, att jag skulle få dansa på nästa bal, dit jag blefve bjuden. Hvarföre skulle han så bedragit mig, om han ej menat hvad han sagt. Hvarföre skulle han uppmuntrat mig att dansa, om han ej velat, att jag skulle göra det?" Rosa tog den sednaste baldrägt, hon af sin far erhållit, och gick att deltaga i balen.
Det föreföll Rosa, som om hon ej nu vore så obemärkt, som hon var det i början af den förra balen. Månget öga fästes på henne, hon tyckte sig märka ett gycklande leende på många läppar, men snart nalkades en dansare och bjöd opp henne. Hans min föreföll henne försmädlig, hon tvekade ett ögonblick. "Nej, skall jag ge honom afslag, för att han råkar se besynnerlig ut", tänkte Rosa, och gick med i dansen.
Man började. Snart dansade Rosa åter ensam, alla stodo stilla och sågo på; men det var ej förtjusning, det var hånlöje som lekte på alla ansigten. Rosa märkte det icke. Dansens trollmakt grep henne åter, hon glömde allt, hon glömde sig sjelf. Den ande, som bodde inom henne och som hon varit ernad att beherrska, grep henne nu utan att hon ägde förmåga att emotstå, och hon dansade så som blott den stormar, som drifves af en vild inneboende kraft, den hon ej eger makt att tygla.
Hon hade dansat länge så; nu förde hennes steg henne mot en stor från golf till tak uppställd spegel. Hennes blick föll deri, och som fasttrollad stannade hon framför den. Hon såg hela sällskapet, hon såg sig sjelf. Hon såg sitt ansigte åldradt och såg sig klädd i en drägt, alldeles olika den, som bars af de henne omgifvande unga blomstrande flickorna. Hon såg, att hon lefvat af idel villor under många år, och hon sjönk tillsamman som ett fallande kläde.
När hennes far kom hem, fann han i sin dotters rum en gammal qvinna med vissnadt anlete sittande i en länstol. Han ernade draga sig tillbaka, men hon sade: "Kom min far, känner du ej din Rosa? Se nu behöfver du ej mera skona din stackars, barnsliga flicka, hon är gammal nu. Kanske hade du gjort bättre om du straxt sagt: "Rosa, lemna dansen, jag önskar det, nog hade det då gått lätt; men du nändes icke, du ville mig väl. Tack också för din välmening, min far, om än den gjorde mig illa".
"Hvem begrafves i dag!" frågade man hvarandra i staden. "Åh det är den der gamla tokiga mamsellen, som dansade ihjäl sig på sista balen" svarades; och sen mindes ingen mera Rosa. En gång stod dock en gammal man vid hennes glömda graf, kastade en blomma derpå och sade vid sig sjelf: "icke kunde jag ju låta henne bli en danserska."
Glasörat.
Ganska trefligt placerad uti en ressortstoppad länstol, satt jag en afton hos en af mina bekanta. Framför oss på bordet surrade théköket, och i den engelska marmorspiseln brann en liten brasa, hvars strålar rätt vackert återkastades af det blanka stålet, som utgjorde eldkammarens tapetsering.