På den hvita spiselkanten stodo uppställda en mängd små vackra saker. Jag betraktade med nöje de nätta pjecerna, än en elegant dame, hvilken i hemlighet endast var en eldtänderska, än en liten tvåtums lång, den alranättaste kokett med huckle på hufvudet och en liten spegel i sin hand, hvari hon blickade med det alrautsöktaste välbehag. Nära henne stod en annan docka, som, då man drog på en tråd, vände sig fram och åter för sin spegel med mycken stolt sjelfförnöjelse. Men ack, hennes hufvud var afslagit. Bredvid henne stod en chinesisk docka, med långa mustascher, och nickade högvist på hufvudet. Dessutom stod på kransen ännu, ett par stora vackra snäckor; en lerlampa från Pompej, ganska grå och simpel till utseende, men hedrad med en glaskupa; en tillsluten dosa; en judisk prest af gips, hvilken under oupphörliga nickningar rörde ifrigt på mun och skägg och tycktes läsa i den bok, han hade i handen, samt en hel hop andra figurer.
"Den som ändå visste hvad det der herrskapet alla fundera på", sade jag åt min värdinna. "Se, huru de stå och spänna sig, liksom skulle de vara i full conversation. Det vore roligt att höra dem".
"Luktvatten's, knappnålar's, synålar's, isvolti!" skrek nu i detsamma en röst från tamburen så gällt, att jag hoppade helt högt.
"Nej jag tackar, inte för mig af herrligheterna", svarade frun i huset, och gick till tamburdörren för att affärda krämaren, som då han blef henne varse sade: "ska' dä vara's? knappnålar's, luktvatten's, öra's, isvolti?"
Min värdinna började skratta och frågade, om jag ej ville köpa mig ett par nya öron. "Ja, höra bra", fortfor ryssen att orera, och då jag i detsamma äfven gick ut i tamburen, räckte han mig ett besynnerligt instrument af glas, något när i form af ett öra. "Ska' dä vara's? två rubel silfver, ah, höra mycket bra's!"
Det roade mig att taga fram en blank silfverrubel och bjuda honom den, men han bugade på hufvudet och sade stolt: "njet, njet". Jag ärnade åter gå in och stoppade rubeln hos mig, ty jag ansåg hela instrumentet för en löjlighet, men att låta den blanka rubeln gå sig ur händerna, dertill hade ej mannen mod.
"Ah! köpa, köpa, 1 rub. 50 kopek, ah! pajalusta"! och hans tänder blänkte så hvita i det han med en min af innerlig kärlek räckte sin hand efter den blanka penningen, att jag måste skratta. Det föll mig in att ändå närmare bese saken, jag tog nu instrumentet och förde det till mitt öra, under det ryssen oupphörligt slabbrade med sin gälla stämma, och vid det glaset rörde mitt öra hörde jag ett starkt ljud, men endast ett oredigt, förskräckeligt surrande. Hastigt tog jag den bullrande saken ifrån mitt öra, och ryssen som trodde att jag ärnade återge den sade: "1 rubel 5 kopek, ska' dä vara's?"
Jag skrattade, gaf honom pengarna och gick bort med mitt öra, som jag lade bredvid mig.
Sedan vi druckit thé, gick min värdinna för att se efter sitt lilla barn, som sof i ett rum i andra ändan af huset, och jag blef ensam och satt en stund betraktande brasans lifliga lek och de små figurerna på spiselkransen. Min hand vidrörde tillfälligtvis glasörat. Mekaniskt tog jag det och förde det till mitt öra, och nu hörde jag en fin, behaglig röst, som sade: "tänk hvad théet var godt i afton".
Nu uppstod en paus, men snart svarade en allvarlig röst mycket högtidligt: "vet hon väl hvad thé är, då hon berömmer detta? Kom en gång till den himmelska staden och drick doften af det renaste Kejsarthé, så kan hon få lära sig något".