Teckningar och drömmar

by Fredrika Charlotta Tengström Runeberg

"Hör man på hans vishet", svarade en liten näbbig stämma, "just som ingen ann sett något än han med sitt kala hufvud och sina långa mustascher".

Förundrad såg jag mig omkring och undrade hvad folk det var, som kommit in i rummet utan att jag märkt det, men der fanns ingen utom jag, allt var tyst. En besynnerlig tanke föll mig in, jag satte mig så att jag kunde noga betrakta figurerna på spiselkanten, förde glaset åter till mitt öra och nu hörde jag åter en hop röster samtala.

"Här är nog varmt i afton, de ha eldat strängt i spisen i dag, jag önskar det vore natt redan, att man skulle slippa och svalka sig något".

"Men, mitt herrskap, det här blir mera tråkigt," sade en annan, "ha ni då inga intressantare samtalsämnen än värmen?"

"Ah", sade med förnäm matthet en knappt hörbar röst, som jag märkte komma ifrån en liten sockerfigur på en något urblekt ljusblå bandros, "hvad skall man väl i ett så blandadt sällskap kunna tala om. I förtroende söta du, vet du jag tror här finns till och med en kökspiga ibland oss. Och den der underliga gråa figuren, som står der så bål i sin glaskammare, hvad tror du det kan vara för en roturier? Ack, andra tider var det, då vi stodo derinne på spegelbordet, der fanns endast folk de qualité! Men i går tog det rysliga öde, som obevekligt herrskar här i rummen, oss begge och ställde oss hit på spiselkransen, och så sade hon: "de der figurerna äro nog skrala, men de må nu en tid stå här ute, sen få barnen leka med dem. Hvilken ryslig dom, huru skall jag bära den!"

"Jag försäkrar hennes nåd, att man kan må rätt bra här" svarade den näbbiga rösten åter. Det var tydligt den nätta koketten med spegeln som talade. "Värre var det en tid då jag låg gömd i en mörk låda, sammanpackad med en hel hop andra saker så trångt, att jag aldrig hörde klockan slå och aldrig kunde komma ut till en sommarbal i det gröna, och så mörkt sen, att jag alls ej kunde se min spegel. Då blef tiden lång, men jag försäkrar, nu hinner jag aldrig ha ledsamt".

"Hvem är hon min lilla?" frågade den hufvudlösa damen, hvilken jag gissade vara den andra af de nyss utflyttade: "visst tycker jag, att jag nångång sett henne på de stora balerna derborta på divansbordet, der hon tycktes dansa med hvem som bjöd opp henne, utan allt val."

Sockerfiguren på blå bandrosen hviskade nu sagta: "ah ma chére, ce n'est qu'une cuisinière!"

"Åh", svarade den lilla med hucklet, och hennes små glada ögon tittade dubbelt gladare i spegeln, "jag dansar visst gerna med hvem som helst. Det är så roligt att dansa. När jag var hemma hos min far och mor så dansade jag alltid, men tänkte ej på att jag gjorde det, ty det var just mitt sätt att lefva; men min mor sade en dag, att jag skulle i pension för att lära mig skick och seder. Jag hade just den dagen råkat ha litet hushållsbestyr, ty jag hade sett att en liljeconvalje fått en fläck på en af blomuddarne, och höll just på att laga mig till att skura bort den, och hade derföre knutit ett förkläde på mig och en duk på hufvudet och så tog jag en daggdroppe i handen, för att se hur lustig jag såg ut så der utstyrd. Och jag tyckte att jag var nog så nätt. Men då sade min mor, "ja det kan just vara en bra drägt för dig att fara ut i verlden med". Och bums tog hon mig och förde mig, jag visste ej hvart, på bordet i ett rum. I detsamma galade en tupp och jag tänkte mig bort, men se det blef ej af. Jag stod som fastvuxen; rundt omkring mig stod en hop lustiga figurer af allehanda slag, de pratade alla och väntade på att få göra en lång resa, och jag tyckte, att det var roligt att höra på dem. Dessutom såg jag i spegeln som jag nu hade i handen istället för daggdroppen, att jag såg så rolig ut, att jag hade just lust att skratta åt mig. Jag, som var van att se mig sjelf bara som en liten ånga, jag var nu så bastant och ogenomskinlig som en trädbit. Jag kunde ej annat än skratta.

Bäst det var kom en stor, förskräckelig karl, det var en menniska och jag blef helt rädd för honom. Jag hade aldrig sett andra menniskor än några små söta barn, som brukade leka på vår äng, och de hade ljusblå ögon och ljust lockigt hår, och dem skulle jag nog ibland ha haft lust att leka med, men de voro ändå så stora, och sågo mig ej. Men den här mannen var dubbelt större, och svart och ful, och han packade in mig i en låda. Der var fasligt ledsamt. Men sen kom jag i ett glasskåp och der stod jag gerna, ty det gick mycket folk ut och in i rummet der jag stod och alla sågo så vänligt på mig. Men bäst det var, togo de ned mig, lade en stor pappers-salopp omkring mig, och förde mig hit och sade åt frun här, att de hemtade mig åt henne till kökspiga. Ja det var visst syssla för mig".