Hon skrattade och åter blänkte hennes nätta ögon så glada mot spegeln. "Vet ni, här äro deras minsta grytor så stora som våra hus. Det vore ett vackert arbete att lyfta dem för mina små fina fingrar. Men frun hon tog så vänligt mot mig, och ställde mig hit på spiselkransen, och alla tycka om mig och säga att jag är söt och nätt, och på våra danser är jag i en brinnande tur, och dansar ingen med mig, så dansar jag ensam".
"Jaha", sade den hufvudlösa snibbigt, "det är konst att vara i turen när alla duga åt en. Nej ni skulle sett mitt herrskap, den tiden jag var dame d'honneur hos salig drottningen. Ni skulle sett huru gardeslöjtnanter och dylikt smått folk voro utom sig öfver att de ej vågade bjuda opp mig, eller ens tala till mig. De visste nog, de gunstiga herrarna, att det ej gick an. Men jag såg dock huru de på afstånd kastade förtjusta blickar och huru min stränghet gjorde dem olyckliga, så att det stundom gjorde mig helt ondt om dem. Men, min Gud, man kan ju ej rå för att folk har ögon, och icke kan man heller gömma sig för att de ej skola få se en. Emellertid var det en ung man som hade mera mod än de andra. Han inbillade sig att jag älskade honom, att jag hade uppmuntrat honom, och hade trasslat in sig i några ledsamheter endast för att få sina affärer i skick, att kunna bjuda mig sin hand. Han tillstod sin kärlek för mig, men jag hade då redan ett annat parti i aspect. En grefve, något åldrig det är sannt, men rik och stolt; och med ett leende, som jag kanske ej kunde undvika att göra litet föraktligt, afvisade jag den unge mannen. Kunde jag väl rå för att han brände sina vingar? Men ack, rysligt hämnades han".
"På min bröllopsafton inträdde han i mitt rum, och sköt sig för pannan. Några droppar af hans blod stänkte i mitt ansigte, och i ett ögonblick var jag sammankrympt till så liten J nu sen mig vara, och förlorade förmågan att röras omkring om dagarna. Lyckligtvis höll jag just på att kläda mig, och fick sålunda min toilett med mig, så här i miniatur, och kan således ändå ha något intressant att sysselsätta mig med".
"Nå när miste min nådiga sitt hufvud?" frågade en röst ur hopen.
"Mitt hufvud, ack ja det är sannt, jag kom ej mer ihåg att jag haft något. Jag saknar det också alls icke. Det hände mig en liten malheur: jag råkade falla omkull på marmorskifvan der inne på bordet och slog hufvudet af mig; men det var ett lappri, det gjorde ej ondt alls".
"Vid min Kejsares och herres, den store Förnuftets sols, skägg", sade nu den nickande Chinesen, "det vore en stor olycka att mista sitt hufvud; hvad skulle man då ha att runka uppå. Det var dock icke långt ifrån att icke denna olycka en gång hade händt mig.
Jag är född i Kanton, de stora städernas stad, och fick genast den lyckan att tillhöra den vise Tjang-tschi-li. Det var vid denna tid barbarerne kommo öfver hafvet, för att få den nåden att dricka vårt thé och äta vår spis, och den store himmelens son, Förnuftets sol, tillät att några af barbarerne fingo kyssa stoftet för hans fötter. Deras konung hade sändt dem den långa vägen öfver det stora vattnet, endast för att de skulle betyga hans vördnad för den store verldens herre, och de hemtade skänker. Deribland var en underlig låda, hvari alla som ställde sig framför den, måste krypa in, och visa sig helt små derinne för den store Förnuftets sols ögon. Och den himmelske Kejsaren, alla herrars herre och alla furstars furste, han log i nåd, då han såg denna ödmjuka hyllning af alla.
Några dagar sednare, då min herre, den vise Tjang-tschi-li inträdde och nedkastade sig för den lysande fursten, då befallte han honom krypa in i lådan och sålunda betyga sin vördnad, och han gjorde som förr och ställde sig framför lådan, men se, han kom icke ditin. Då blef himmelens son vred. Men min herre, hvars vishet öfvergår andra menniskobarns, såsom hafvets vatten öfvergår droppens, fann genast hvad som händt, nedkastade sig på sina knän och sade: "Store herre, du som är mera lysande än solen och mera skinande än morgonrodnan och mera mild än morgonvinden, se i nåd till din tjenare och straffa honom icke. Se, du värdigades sjelf i går låta gifva honom mat af ditt Kejserliga bord, och det var denna mat som af ditt majestäts ögonkast undfått en så födande förmåga, att din slaf nu icke kan rymmas i lådan. Du är herre öfver mitt lif, men värdigas vara barmhertig, som solen, och gif mig några dagar att åter afkläda den fetma, hvarmed din nåd har beklädt mig, och jag skall kunna fullgöra din befallning".
Den store jordens beherrskare, hvars nåd öfvergår hvad menniskor kunna fatta, behagade gifva min herre tre dagars tid och lät bortflytta lådan på det ingen skulle krypa in i den, innan hans höga befallning af min herre blifvit fullgjord. Och den vise Tjang-tschi-li begaf sig hem, och under tre dagars tid hvarken åt han eller drack, på det han skulle blifva mager. Icke ens det finaste thé i de dyrbaraste koppar smakade han, ja till och med hans opium-pipa stod orörd. De finaste inlagda frukter stodo på bordet, men, se hvad den vise förmår! han smakade dem icke. Och dock fortfor hans anlete att glänsa likt fullmånen. Och tvenne gångor om dagen stego hans sköna hustrur Y och E upp från sina soffor och stodo på sina små, äpplen liknande fötter, och försökte om de skulle kunna omfatta honom. Men ack (deras små svarta ögon höllo på att af sorg mista sin glans!) när den glänsande Y och fullmånen E knöto sina långnaglade händer tillsamman på hans ena sida, då fattades ännu ett långt stycke, för att de båda andra händerna skulle kunnat knyta sig på andra sidan.
Men när de tre dagarne voro förflutna, måste Tjang-tschi-li bege sig opp till den mäktige herrskaren öfver alla verldens länder. Han gick bäfvande till dörren af salen, men var dock icke alldeles utan hopp, ty i dag hade den himmelska Ys och den rundsköna Es händer nalkats hvarandra så mycket närmare som bredden af en tumme.