Teckningar och drömmar

by Fredrika Charlotta Tengström Runeberg

Nedkastande sig till jorden för hvarje steg han tog, nalkades min herre. Då befallte honom den store herrskaren, solens och månens broder, att han skulle gå fram till lådan och betyga sin vördnad. Han lydde, men se, han kom icke i lådan. Då utgick en ljungeld från den store och mäktige herrskarens mun och han sade: "Tjang-tschi-li nedkastas i hungertornet, hans slägt har upphört att lefva och hans hus finnes ej mera, och kring gatorna utropas: så går det med den som icke lyder den store Förnuftets sol!"

I detsamma kommo soldater, som letade efter alla personerne i hans slägt för att aflifva dem, andra började att förstöra och nedrifva hans hus, och en, grymmare än de andre, hade redan lyft sin sabel för att skrattande hugga af mig mitt hufvud, men då kom ett bud som ropade: "håll! den höge Förnuftets sol, hvars vishet och mildhet öfvergår den på fästet lågande solen, har tillåtit att dessa mygg ännu må få glädjas af hans sken. Stor och outgrundlig är hans nåd, han förlåter Tjang-tschi-li och hans slägt".

Det var en af barbarerne, som var en läkare, och han hade fått njuta den öfvermenskliga sällheten att breda ett plåster för den lysande herrskarinnan Ly—lo's lilla finger, som var sjukt. Och som man sade, att barbaren kunde lindra hennes smärta, hvilken gaf en skymt af oro åt den höge Förnuftets sols helgade och ostörbara tid, så hade man kallat honom, och när han skulle gå bort hörde han omtalas min herres förbrytelse och straff. I detsamma lät den höge Kejsaren, hvars gifmildhet öfvergår solens, fråga hvad han begärde till belöning för den tjenst han gjort, och han bad endast att få se den underliga lådan. Och se, den höge herrskaren, hvars nåd öfverflödar, tillät det. Barbaren skrufvade litet om något uti lådan, och så djerfdes han bedja om den nåden, att min herre skulle ännu få framställa sig inför den, och — J som hören mig här, skolen häpnande förvånas att höra den högt uppsattes mildhet — han tillät det, i glädjen öfver att den sköna Ly—lo icke mera skrek öfver sitt finger.

Den vise Tjang-tschi-li nedkastade sig, och barbaren ställde lådan framför honom, och se: han låg äfven der inne i hela sin längd, men liten och sammankrumpen. Och den store förnuftets sol värdigades le och hans leende var en nådesol öfver de dömda.

Den vise Tjang-tschi-li skänkte mig sedermera åt Läkaren, och denne förde mig till ett underligt land, som heter England, och skänkte mig sen åt herrn här i huset, och så kom jag till detta besynnerliga land, der de en tid om året kläda öfver både gator och tak med hvitt tyg, såsom man ser der genom fönstret".

Just bredvid den nickande chinesen låg en indiansk pil. Jag tyckte mig märka att äfven den ärnade sig att säga något, och verkligen hördes nu en stark manlig stämma yttra: "min broder, du hafver omtalat en saga om ditt land och din store höfding, jag vill säga dig en om mig sjelf. Jag är en krigare af Anantukals stam, och mitt namn är Den stolte Björnen. Jag var ung, jag hade ännu icke slagit många fiender och hade ännu icke tagit mig någon hustru. Då såg jag en ung qvinna, hon hette Det röda Hallonet och var den skönaste i vår stam. Hennes fader ville icke sälja henne för mindre än hundrade bäfverskinn. Den stolte Björnen ville äga henne, och hans Totam gaf honom god jagt. Han förde henne i sin hydda, och Det röda Hallonet trifdes väl, ty så har ännu ingen hustru blifvit aktad. Den stolte Björnen bemötte henne snarare som sin like än som sin hustru, och han hade ännu alldeles icke tänkt på att taga sig flera hustrur. Då öfverföll Schanano-stammen oss om natten, deras höfding ägde en knif, som han hade erhållit af de hvita männen, och deras trollkarlar hade gifvit den makt att alltid gifva seger öfver rödskinnen i hvems hand den än var. Den var spetsig på udden och skarp på båda sidor.

Lifvets herre hade sändt oss en så tung sömn, att vi icke vaknade, innan de hade inträngt i våra hyddor; och vi föllo i deras händer, som bäfvern stängd från sin boning. De hade tagit mina vapen innan jag vaknade, men med min hand nedslog jag de tvenne första. Sedan slog mig en med sin tomahawk så, att jag föll som död, och så bundo de mig. När jag vaknade, hörde jag Schanano-höfdingen säga åt min hustru: "Du är skön, Schananos krigare skola strida om dig. Jag vill döda dig, det är bättre att Hallonets saft flyter, än att krigarenas blod gjutes". Han lyfte sin stridsyxa, och min själ gladdes att Det röda Hallonets läppar icke skulle vidröras af någon annan. Men hon svarade: "Schananos höfding är icke svag, hans krigare taga icke hans byte af honom. Skona Det röda Hallonet, tag henne till din hustru".

Jag röt af vrede. Mina väktare skrattade. Höfdingen sade: "Björnen är icke så stolt nu, som då han slog våra krigare på fältet. I morgon då björnen skall dö, vill jag taga dig till min hustru under det han sjunger sin dödssång. Vi vilje se, om den unge är en krigare, eller om han har mjölk i sina ådror. Nu skole vi tåga hem".

Följande dagen eldades en svetthytta för höfdingen; jag stod bunden vid en påle ett stycke derifrån, nära ingången till hans hydda. Schananos qvinnor och barn samlades redan omkring mig och uppstämde sånger, stundom började en och annan att söka tillfoga mig smärta. Jag kände det icke och de andra hindrade dem att fortfara i det de sade: "icke förr än höfdingen återgår till sin hydda efter svettningen". Höfdingen gick till svetthyddan, hans hand lekte med trollknifven, som hängde vid hans sida, och när han kom nära pålen der jag stod bunden sade han: "Det röda Hallonet skall komma för att gnida mig och sedan skall hon föras till min hydda". Och nu beredde sig Schananos att gifva mig en krigares död. Men min vrede var vida större än mina smärtor, och jag hånade mina plågare. Då fördes Det röda Hallonet förbi ifrån svetthyttan och hon stannade och sade: "Stackare ären J, som icke kunnen få ens en bäfverunge att klaga. Ären J rädde för den ensamme mannen, efter J binden hans händer? Lossen hans händer och gifven mig en knif, så skolen J få se, huru hans hjerta skall vekna, och J skolen få se, att jag är värd att vara eder Höfdings maka". Schananos skreko gällt: Ho-ah, oah, räckte henne en knif och lossade mina händer.

Min Totam stod mig icke bi, mina ögon voro förmörkade, så att jag icke såg hennes mening och jag röt till henne: "qvinna, kommer du mig nära så krossar jag dig med dessa händer". Men hon sade högt och hånande: "din blod är hvit, du är ingen krigare, utan en katt!"