"De hafva stupat alla? Den yngste ock? — Dock smält icke ännu, hjerta, veknen icke senor, ännu måste lifvet lefva. En står kanske ännu att rädda". Och bort hastade hon.
På ett slagfält mellan döda och döende återfann, Ylpytar sin son. Hennes vård väckte den döende till sansning.
"Min mor, du här?" sade han. "Haf tack, se jag dör ung, men min död är skön, jag dör ju för fosterlandet!" och hans blick slöts och han dog; men Ylpytar sjönk tillsamman.
"Ha, arme bedragne! du dog i din villa, du dog fången i lögnen. Hade du fallit i ädel kamp mot dessa, med hvilka du nu framgick, då hade din död varit skön. Dö Ylpytar, ditt lif är slut!"
Men än en gång nalkades korsets man, och han såg den i stoftet nedfallna, och han sade: "Nu, Ylpytar, är du krossad, kom att af min hand mottaga upprättelse!" Men Ylpytar sade: "Vik hädan onde trollkarl, och kom ej vid den åt döden vigda".
Men öfver de dödas fält sväfvade sagta fram en späd gestalt. Det var en ung flicka i hvit drägt med svart kors på bröstet. Hon hade i sitt hjerta varit ynglingens brud, men var af sin moders löfte helgad åt korset. Hon gick fram till den döde ynglingen, knäböjde vid hans sida och bad med sagta röst, men af hjertats djup. Och innerligare och innerligare ljöd hennes bön, hela hennes själ syntes i den uppgå till Gud i försakelse. Och hon varsnade den i stoftet nedsjunkna modren och i hjertats ord utgöt sig hennes bön öfver den förkrossade, om tröst och klarhet för henne, som ännu ej sett ljuset, om tålamod och ett försakande hjerta.
Och Ylpytars hjerta veknade, hon gret.
"Haf tack, o flicka, du det främmande landets barn, för dagg på Ylpytars afton. Till Suomis gamla folk går Ylpytar; låt din milda, vackra bön ljuda öfver den döende".
Blommornas nytta.
Det var en gård; och vid den gården var en helt liten kulle eller backhympel; och på den vexte just ej mycket gräs utom högst uppe på toppen; der stod en liten fläck rikt bevext med gräs och örter. Der vexte liljeconvalljer och gullvifvor, kamillblommor och millefolium, men de stodo nu endast i knopp. Och när solen såg varmt och vänligt på dem, så tänkte de, att hon gerna skulle se dem slå ut; och den ena och den andra började smått öppna på knoppen, och på somliga tittade redan ett litet gult, eller rödt, eller hvitt blad fram ur höljet.