"Tror du det är synd? Vet du, jag har syndat mycket, jag har arbetat mycket om söndagarna. Nej, nej, icke kan jag hålla söndag, jag måste arbeta". Sedan hon oroligt sökt sina lappar, började hon rifva sönder allt, hvad hon kom åt, och satte sig att sprita de sålunda erhållna tygflikarna.
Jag måste slutligen åter låta henne få sina undangömda lappar. Nu var hon glad och vänlig åter, nickade åt mig och sade: "i morgon, Helena, i morgon. Ack du vet ej hur roligt det blir?" Hon gick nu hvarje qväll ordentligt till hvila, och sade blott meningsfullt nickande: "i morgon, i morgon!"
I går ville vi ännu slutligen göra ett försök; många hade förut blifvit gjorda. Medan hon sof utburos hennes lappar och allt, hvad som påminte derom. På det ställe, der hennes arbetskorg brukade stå, ställde jag en stor korg full af blommor, och harpan prydd med blommor derinvid. Hela golfvet var tätt beströdt med blommor, äfven så hennes säng, och vid sängkanten, på den vanliga stolen för hennes kläder, lades en hvit musslinsklädning i stället för hennes hvardagsdrägt.
Nu vågade jag väcka henne. "God morgon, goda Clara", sade jag gladt, "nu är det så fridsamt och festligt sedan du slutat allt arbete. Allt är gjordt, intet finnes mera att arbeta på länge, bara spela. Låt mig nu kläda på dig och kom sedan och spela".
"Helena, Helena, talar du sanning", utbrast Clara, med en blick så himmelskt glad, att det skar mig i hjertat. Hon hastade opp ur sängen, så att jag endast hann löst kasta öfver henne klädningen. I samma ögonblick stod hon vid harpan och omfattade den med båda armarna; men hennes händer föllo ned utefter strängarna och framkallade en sakta dallrande susning, under det hon sjelf nedsjönk i knäböjande ställning, med hufvudet mot harpan.
Hon var så stilla, ej en suck, ej ett ljud. Jag gick till henne, hon var död.
Facetter af qvinnans lif.
"Min far var fruntimmersskräddare i Åbo, den siste af det skrået som der qvarstod. Handtverket hade varit skäligen inbringande, och min far hade dels ärft, dels sjelf sammanlagt någon förmögenhet, så att vi stodo oss ganska bra och hade ett trefligt hem. Men andra seder kommo och det blef knappt om arbete på verkstaden. Stadens medellösa fruntimmer började mer och mer befatta sig med fruntimmersskrädderi, de lemnade sitt arbete till en tredjedel af skräddarepriset, och kunderna gingo till dem. Allt mindre arbete inlemnades på vår verkstad, allt flere arbetare måste afskedas, och slutligen återstod för min far sjelf knappt något annat arbete än att jaga "bönhasarne", såsom han benämnde dessa sina qvinnliga fiender.
Allt bittrare blef hans lynne, och allt otrefligare hemmet, i den mån "bönhasarne" inkräktade på hans område. Ordet "qvinnfolk", med en föraktlig betoning på "qvinn", var hans enda benämning för allt hvad fruntimmer hette. Jag var nu redan stora flickan och bad i mitt oförstånd att min far ville lära mig sy kläder. Nu blef gubben utom sig: "Du, mitt eget kött och blod, du, bli en af dessa förb. bönhasar! Nehej. Se så pass makt har jag dock att, åtminstone ur mitt eget hus, intet qvinnfolk skall komma och tränga sig i karlagöromål. Håll du dig till qvinnfolks seder och qvinnfolks arbete, snärta. Sy du din slätsöm, ja, du skall slippa till fru Danet i pension, till och med, och lära dig fransyska och schattersöm och hvad sånt der qvinnfolks skräp allt heter, men håll hon sig från karlagöromål, mamsell".
Mycket försagd vågade jag ändå anmärka, att med den der pensionslärdomen skulle jag ej kunna förvärfva mitt bröd.