Helena svarade: "Hennes mor hade som harpspelerska samlat sig en liten obetydlig förmögenhet, och trött vid sitt kringvandrande lefnadssätt, nedsatte hon sig i en af våra småstäder, der hon hörde af för huru oändligt litet många fruntimmer lifnärde sig. Men den stackars harpspelerskan hade under sitt kringirrande lif aldrig lärt sig hushålla med penningar, och än mindre denna massa af småkunskaper, som fordras för att hushålla på vårt lands sätt. Hennes lilla besparing försvann mellan hennes fingrar, tyckte hon, och inom några år var allt slut. Under yttersta nöd framsläpade hon ännu ett par år af sin lefnad och lemnade vid sin död sin lilla tioåriga Clara alldeles värnlös. Lingdahls, som då bodde i samma stad, togo den lilla värnlösa flickan till sig. Det är allt, hvad jag känner af hennes tidigare historia.

Jag såg henne sedan ofta nog i huset, en ytterst arbetsam flicka! Ofta roade det mig att betrakta henne, då hon trodde sig obemärkt; jag såg huru en verklig feberglöd brann på hennes kind, hennes öga glänste, hennes händer darrade af ifvern. Hon äflades, jag kunde nästan säga, både natt och dag. Intet nöje, ej ens en promenad tillät hon sig, och var alltid i verksamhet med de mest olikartade sysselsättningar. Fru Lingdahl ville någon gång förmå henne att taga sig någon ledighet: "Ånej, söta tante, i morgon då skall jag promenera, då är det här arbetet färdigt; men nu behöfver Sophie sin klädning eller behöfva bönorna skäras, eller kragorna strykas, eller strumporna stoppas, eller hvad arbete hon än för händer hade, göras färdigt".

Jag var bortrest en tid och fann vid min återkomst en sorglig förändring.

"Stig in till min stackars Clara", bad fru Lingdahl, "så gick det med min flinka hjelperska!"

Jag gick in till Clara. Hon satt på golfvet med en hop sönderklipta lappar framför sig och spritade och spritade med samma ifver, hvarmed jag förr sett henne arbeta. Hon helsade mig vänligt och uttalade sitt nöje af att se mig. "Men förlåt, goda Helena", sade hon, "ser du, jag har så brådt om, jag hinner ej stiga upp för dig, sitt ner så länge, bara jag får slut på mitt arbete skall jag spela för dig". Härmed visade hon på harpan, som hon ärft af sin mor. "Rättnu blir mitt arbete slut, då får jag spela så mycket jag vill, och ingen klandrar min mors minne, fast hon var en harpspelerska; ty ser du, jag har så gjort unnan allt arbete, att ingenting mer finnes att göra, och då kan jag spela utan att synda. Ser du det måtte väl ej vara mera illa att spela, än att rakt sitta med händerna i famnen och göra ingenting, som jag ju ändå skulle måsta göra, när allt arbete är slut".

Jag satt hos stackars Clara tills det blef afton. Hon spritade och spritade. Hon hade ej sofvit på många dygn, hon hade spritat hela nätterna, hon hade ej tid att sofva, sade hon. Jag gick in i hennes idéer och sade, att hon nu snart hade slut på allt arbete, så att hon ju bara hade helt litet qvar till i morgon, bara hon nu skulle sofva litet först.

"Ja, men vet Helena, jag har så ofta, när jag lagt mig om qvällen, tyckt att allt skulle vara nära bortgjordt, men när jag vaknat om morgonen, då hade åter så rysligt mycket arbete vuxit upp under natten. Jag törs ej sofva".

Slutligen lyckades jag dock förmå henne att lägga sig.

"God natt, Helena", sade hon och nickade vänligt åt mig, "i morgon,
Helena, i morgon!"

Jag gömde hennes lappar, jag gömde allt, som kunde påminna om arbete, och inträdde helgdagsklädd hos henne följande morgon, som var söndag, och då hon frågade efter sitt arbete, sade jag henne, att det vore synd, att arbeta om söndagen.