Som qvinna kunde jag ej få fortsätta med glasmästeriet utan verkgesäll, och ingen sådan ville åtaga sig verkstaden mot mindre betalning än hvad den nätt och jemnt kunde inbringa i vår lilla stad. Då var jag åter oförståndig och misströstade och hade velat dö, blott jag fått barnen med mig. Men Gud hade ännu ej öfvergifvit mig. En barmhertig menniska gaf mig anvisning på en gammal, liderlig glasmästar-gesäll, som släntrade kring, tiggande på landsbyggden. Honom vidtalte jag, och han var nöjd att stå för verkstaden, blott emot det han fick mat, litet simpla kläder och par supar om dan. Och så fick han gå och släntra och göra ingenting som förr, men han bar namn af verkgesäll och jag fick opåtalt sköta yrket som förr. Så gingo några år.

Men ännu en pröfvotid kom. Gesällen dog, och nu visste jag mig intet råd. Min äldste gosse var ren 12 år gammal och kunde visst sätta bra in rutor, isynnerhet när jag hjelpte honom, men han var ändå inte gesäll. Men, vet fruarna, så genomgoda och rara voro borgmästarn och rådmännerna, att de tilläto honom ändå att få stå för verkstan som verkgesäll, då ingen annan glasmästare fanns i stan som kunnat klaga deröfver, och han var, gud signe gossen, så riktigt beskedlig emot mig och sina syskon, att han lät oss alla lefva på hvad vi förtjenade i verkstan, och nu hade vi så mycket arbete då stan byggdes opp efter branden, så vi alla hade fullt opp att göra.

Som fruarna vet, ärfde jag härom året litet efter min bror, som dog barnlös. En ensam menniska behöfver så litet, barnen äro alla försörjda, och jag jemkar mig bra fram, fast jag ser så illa.

Fruarna hafva varit så goda emot mig, en ringa handtverkarhustru, och jag ville ej neka att visa min erkänsla genom att omtala mina obetydliga öden, efter fruarna så önskade. De ha varit helt enkla och vanliga, som fruarna nu hört, fast det stundom kunnat vara tungt nog, då man ej haft att ge barnen hvad de behöft".

Den gamla frun bugade sig för de närvarande fruntimmerna och beredde sig att gå bort. Efter några vänliga ord, vexlade mellan henne och de andra fruntimren, tog hon afsked och gick.

"Nå Cecilia", sade Helena, värdinnan i huset, "kommer du ihåg att också du lofvade berätta oss något, som du sade äga någon slags slägtskap med glasmästarfruns öde? Nu måste du berätta".

"Det var i hastighet jag kom att säga så; nå må gå, jag skall berätta hvad jag tänkte, ehuru ni väl föga kommer att finna någon likhet mellan våra öden. Emellertid måste jag nu röja en hel hemlighet. Goda vänner, ni hafva ofta undrat öfver att jag, en gammal flicka utan erfarenhet i hushåll och kokkonst, kunnat ge eder, erfarna fruar, goda råd i dessa grenar. Skälet är det att jag studerat chemi, men tyst dermed, jag vill ej bli till ett åtlöje.

Min far var, som ni torde påminna er, en ansedd chemist. Det roade mig obeskrifligt att studera hans vetenskap och att sysselsätta mig jemte honom i hans laboratorium. Och han, som tyckte att det ena köket kunde vara så godt som det andra, antog ganska gerna mitt biträde; ty mina fruntimmersfingrar voro ändå en mån händigare och smidigare än studenternas vid fint handarbete ovana tassar. Emellertid hade jag utfunderat något som jag ej rätt visste om jag skulle våga meddela min far. Jag fruktade att det möjligen vore alldeles dåraktigt, men ändå kunde jag ej underlåta att derpå grubbla hvarje ledig stund, och saken blef mig allt klarare. Slutligen satte jag mina funderingar till papper och gaf det åt min far. Den största glädje jag ägt i lifvet gaf mig den blick som strålade ur gubbens öga, då han läste min uppsatts. Men snart fördunklades blicken, han kysste mig på pannan och tryckte mig till sitt hjerta i det han sade: "ack hvarför är du dock icke en gosse!"

Dessa ord gjorde mig ondt. Jag tror dock nu att jag då missförstod dem.
Från den dagen var han om möjligt ännu mera god och öm emot mig än förr.
Några dagar sednare sade han: "Cecilia, du behöfver komma i pension, jag
kan ej uppfostra dig rätt, sedan din mor gick bort".

I pension kom jag, men icke vet jag om jag just blef så mycket klokare eller bättre der. Sedan kom jag åter hem. Min far afböjde nu hvarje hjelp af mig i sitt laboratorium och sade: "Nu, min flicka måste du lära dig att laga gröt". Ja, snart lärde jag mig den talangen att koka mat, som, åtminstone då förtiden ännu, påstods erfordra en hel menniskolefnad för att rätt kunna läras. Men hur god mat jag än lagade, och hur duglig hushållerska jag än bemödade mig att vara, så förblef jag ändå ogift. Min ungdoms roman förde mig icke till lycka, och ett resonnemangsparti kunde jag ej förmå mig att göra.