Jag hade nästan glömt min lilla chemiska uppsatts, då min far dog, och man hittade den ibland hans papper. Man var icke ovan att finna min stil i hans anteckningar, jag hade renskrifvit flera af hans uppsattser, och man ansåg derför äfven denna för hans arbete. Den trycktes, och min upptäckt väckte något uppseende på sin tid, ni mins det kanske".
"Ja, jag minnes det visst", sade Helene. "Den omtaltes såsom gifvande glans åt den saknade chemistens minne. En recensent, erinrar jag mig, beundrade den underbart klara blicken i naturens hjerta, det, liksom af en hemlig sympati med naturens vetenskap, divinerande sinnet, och anmärkte att det måtte varit ett verk af den bortgångnes sednaste dagar, då kanske redan själen kände en närmare frändskap med anden i naturen. Också sjelfva stilen i uppsattsen var olika den aflidnes lugna, manliga framställningssätt, mera inspirerad och mera enthusiastisk, dock mindre jemn än vanligt. Men af det nya arbetet såge man klart att fäderneslandet och vetenskapen gjort en stor förlust genom författarens bortgång".
"Nå ja", fortfor åter Cecilia, "mångahanda sådant sades, och det var bra roligt for mig, att jag dock hade gjort någon nytta med min stora kärlek för chemin. Men jag aktade mig väl för att utsätta mig för åtlöjet och benämningen lärd i stubb; fast jag mången gång haft svårt att emotstå frestelsen att fortsätta mina chemiska studier, med tillhjelp af ett blåsrör eller till och med endast af kakelugnsbrasan, när jag ibland i min ensamhet finner tiden nog lång. Men så tar jag högtidligt ned min kaffepanna, kokar kaffet öfver en liten spritlåga, funderar litet smått öfver perlorna derpå, eller ångdropparna i locket, eller dylikt; dricker min kaffekopp, småningom och med välbehag insupande dess arom, och så glömmer jag åter min längtan efter chemin. Nå, mina vänner, nu har jag biktat. Icke ansen J ju mig sämre för min lilla lärda utsväfning, men tala ej om den för andra, jag är ömtålig för att på gamla dagar bli mål för åtlöjet".
"Kors, Helene, hvad du väl mindes den gamla tidningsartikeln", anmärkte
Amelie.
"Jag var redan då bekant med Cecilia, och intresserade mig derföre äfven för hennes far".
"Ja den som har tid att läsa", sade Amelie, "det bär sig ej när man har hushåll och barn".
"Amelie, hur många aftnar var du hemma förra veckan, utan sällskap?"
"Helene, är det din mening att vara elak? Nå, man är väl ingen slafvinna heller. Jag tror att jag sköter mitt hushåll temmeligen bra, men visst har man nu ändå alltid en stund öfrig för sällskapslifvet, bara man inte fjeskar i hvad som ej angår oss. Jag låter inte såsen koka öfver för läsning, och ehuru jag icke delar njuggt åt den fattige, som kommer och begär i mitt kök, så blandar jag mig icke i fattigkommiténs göromål, springer icke i fruntimmersföreningar och dylikt och tror att allt går lika bra ändå".
"Men monne ej allt skulle gå åtminstone lika bra, om, af den tid du använder på nöjen, ena hälften skulle användas i hemmet vid en bok, utan att dertill välja just såskokningstiden, och den besparing dervid skulle kunna göras för toiletten kunde användas i en fruntimmersförening, kanske med mera gagn för den behöfvande än den i köket gifna allmosan. Nå, men Aurora, nu måste du berätta något om dig och dina sträfvanden".
"Ja, hvad kan jag berätta? Mitt hushåll är litet, upptar vanligen knappt ett par timmar af dagen. Min man sitter hela dagen på embetsrummet och jag broderar. Stundom läser jag någon roman en aftonstund, ty att dertill använda Guds klara ljusa dag synes denne mig nästan för god, och någon förståndsläsning kommer naturligtvis ej i fråga för ett fruntimmer. Stundom går jag ut på visiter, men också det är allt litet tomt, och så broderar jag igen; och ni vet ju att jag har rigtigt vackra kragar. Och dermed har jag sagt hvad jag om min lefnad vet. Jag drömde fordom allehanda, men drömmer ej numera".