Teckningar och drömmar

by Fredrika Charlotta Tengström Runeberg

"Lycklig du som kan låta bli att drömma", sade Augusta. "Ack huru ofta, isynnerhet om morgnarna vid min söm, då allt husets folk ännu sofva, likaså om aftnarna när allt är redan tyst, ja om dagen när jag vaggar den minsta och de äldre barnen derföre ej få stoja alltför högt i rummet invid, huru ofta försjunker jag ej i drömmar så sköna, att jag glömmer alla ögonblickets små ledsamheter och känner mig sedan med stärkta sinnen lifvad och rask att vidtaga mina göromål. Men ack, då blir jag alltid ängslig öfver att jag sålunda låtit mina tankar irra ifrån hvad som ensamt borde sysselsätta dem. Stundom drifver mig liksom ett inre våld att anteckna mina fantasier, det är som jag skulle känna ett behof att med någon annan dela dem, men lyckligtvis har jag dock oftast hos mig funnit styrka att dämpa denna håg. Blott någon enda gång, då sjukdom gjort arbete för mig omöjligt, har jag nedskrifvit en eller annan af mina funderingar, och de få, som sett dem, tyckas hafva ansett att jag ej öfverskattat deras anspråk".

"Men Augusta, äger du rättighet att förqväfva en förmåga sådan som din, äger du rätt att vara en andelig sjelfspilling".

"Helene, tyst, väck ej de fängslade tviflen i min själ. Med ångest och bäfvan i hjertat har jag kastat ut frågor under olika former, ja liksom blott i ödmjukhet begärt lof att lyssna på mitt inres tal; men från alla håll har svaret ljudit till mig: Qvinna, sköt ditt hushåll, koka din mat, en värdinna har ej tid att äflas med poesi. Från vänner och fremmande, i mundtliga ord, i böcker, i tidningar, öfverallt, från man och qvinna har samma svar gifvits mig. Jag hoppas att jag nu öfvervunnit mig sjelf; men fordom syntes mig i allt ett sken af poesi, vare sig i köket, i sömmen, ja i det lägsta, det ringaste göromål, ty jag arbetade ju för min mans, för mina barns trefnad. Jag såg på mitt hem som på vexten derborta i blomkrukan, der hvarje stjelk, ja sjelfva den svarta mullen adlas till behag, genom sitt samband med det hela, sin nödvändighet för blommans fägring. Jag har lyckats mer och mer förjaga denna doft af poesi och att mer och mer gräfva mig ned endast i mullen, utan att se blomman".

"Augusta, monne du ej tar detta för strängt. Att en husmors pligt är vården om sina barn och sitt hus, det torde vi väl alla vara ense om, men huru mycket af hvad vi dagligen uträtta är icke sådant som för en ringa penning, lika väl uträttas af en sömmerska. Det är således denna ringa penning, en daglönerskas dagspenning en och annan gång och utbetalad åt en fattig sömmerska, för hvilken vi offra ett lif för själen; ty det blefve naturligtvis dessa slags arbeten vi skulle åsidosätta, icke dem hvilka fordra vår egen handläggning. Är det verkligen denna penning vi böra göra afseende på? Nå väl, men monne vi ej alla slösa så mycket på bjeffs och grannlåt och andra mera kostsamma nöjen? Låtom oss då hellre umbära sådant".

"Kära Helene", sade Amelie, "tycker du dessa halfkarlar, dessa madamer Staël och dylika, som dock stått på den qvinliga bildningens högsta spets, varit så ljufliga qvinnor att likna".

"Tror du då att det är bildningen som gör qvinnan karlavulen? Jag tror det ej. Hade madame Staël blifvit född i en arbetares koja och följakteligen saknat en bildande uppfostran, så hade väl ej hennes snille framträdt för verlden med steg, som ibland litet låta höra stöflarna knarra, men hon hade kanske blifvit en fiskköperska, en dame de la Halle, som burit ett blödande hufvud på en pik, och hvad qvinnligheten derpå vunnit vet jag ej".

"Visst äro ofta diktens så väl män som qvinnor opraktiskt folk, hvilket ock ådragit skrifvande qvinnor så mycket hån, så många sårande binamn. Men hade dessa skrifställarinnor, som nu varit dåliga husmödrar, blifvit födda i ett stånd der de ej förstått sina anlag, tror du väl att de derföre bättre fyllt sina pligter som husmödrar? Finnas då inga dåliga husmödrar bland de icke litterata? Ja jag tror i proportion fullt ut lika många, som bland dem med odladt sinne. Den med litterära anlag torde visserligen, ofta nog, ej äga anlag att bli en utmärkt husmor, ty naturen delar sällan alla sina gåfvor på ett håll, men att hon bättre förestår sitt hus derigenom att hon dödar de gåfvor naturen gett henne, det kan jag ej tro. Den som blifvit född med ofärdiga händer torde ej lära sig sy bättre derigenom att hon afhugger sina fötter. Tvertom torde just bildningen utveckla äfven hos den, som har mindre anlag derföre, det hushållsförstånd hvaraf hon är mäktig. Likaså tror jag ej heller att den som är fallen för hushållsgöromål, blefve författarinna derföre, att man hindrade henne att utveckla de anlag hon fått af naturen".

Augusta hade med lifvad blick åhört hvad Helena talat. Nu nedlutade hon sitt hufvud och sade: "Helene, du har narrat mina tankar att vara upproriska. Förr låg ofta den drömmen skön för mitt inre, att i kärlek och glädje förena verksamhet för make och barn, med ett lif för själen. Att använda lediga stunder till att läsa, att digta, att lefva i andens och vetandets verld. Men ett andefattigt sällskapslif, intresse för dagens sqvaller, kortspel och dylika nöjen, dem ville jag gerna försaka. Jag har änteligen lärt mig att jag hade orätt. Tala derföre icke frestande ord".

Helene satt en stund tyst försänkt i tankar, men utbrast sedan hastigt: "Sophie, ändå din historie. Du har ännu ej visat oss någon facett af qvinnans lif".

"Hvad kan väl en stackars sjukling berätta er, som kunde äga intresse", sade den bleka Sophie. "Dock, äfven min lefnad är en liten, icke sällsynt, sida af lifvet, sådant det gestaltar sig för qvinnan.