Som ung angreps jag af en af dessa sjukdomar hvilka vi vanligen icke anförtro åt läkarn, åtminstone förr än hjelp är för sen. De första åren tänkte jag mycket på att resa till Amerika, för att få tala vid en qvinnlig läkare, men detta föreföll mig dock alltför bråksamt, för min fattiga lekamens skull. Jag hoppades få dö af min åkomma, men det skedde ej så. Jag släpar, som ni ser, ännu min usla varelse i värk och vedermöda och utan glädje af lifvet. Men hvarföre skulle ock just jag bordt resa till Amerika? Skulle alla de qvinnor resa dit, hvilka i större eller mindre mån lida, emedan de antingen ej kunna förmå sig att derom vidtala en läkare, en man, eller åtminstone uppskjuta dermed till dess hjelp oftast är för sen, så blefve det i sanning en folkvandring.
Mitt lidande har gjort mig bekant med flere andras, hvilkas lif blifvit förödt liksom mitt. Mitt enda mål är numera endast att spara. Jag nekar mig hvarje beqvämlighet, som jag väl i min uselhet kunde behöfva, allt på det jag må kunna samla medel till en fond för att aflöna en qvinna, som vill lära sig att idka läkarekonst".
"Men, min Gud, en sådan befängdhet! Hvad skall det bli för en karlaqvinna? Hvilken karl tror du vill gifta sig med en sådan", inföll Amelie.
"Vore det än så, så torde väl i alla fall en qvinna som ej blifvit gift före tjugufem år, sällan bli det sednare. De egentliga läkare-studierna börjas, äfven för en karl, sällan mycket före den åldern. Jag tycker det kan vara godt nog för en stackars gammal mamsell att få något att lefva af genom mitt testamente".
"Än mer att få något att lefva för, något att verka och lefva för", utbrast Elise med lifvad blick. "Jag måste medge, att jag är svag nog för att lida af det myckna hån, det myckna gyckel af ett ingalunda vackert slag, som drabbar den åldriga, ogifta qvinnan. Det är i sanning icke så underligt, om mången gör ett giftermål endast för att undgå ett ödsligt lif utan ändamål och, till råga på allt, spott och spe.
Jag trodde visst icke att jag skulle komma att bli ogift. Jag var vacker, som jag hört, mycket vacker, det väl föga någon vill tro som nu ser mitt förstörda anlete. Glad, lekande och något bortskämd, tänkte jag mig lifvet som en glädtig dans. Inom några veckor skulle jag stå brud, och så af hela min själ jag än var fäst vid min trolofvade, syntes han dock, om möjligt, älska mig än högre. Hvarföre skulle jag numera beskrifva huru han syntes i sanning nära förguda mig? Ännu någon enda gång sliter sig lös den förfärliga i bojor laggda farsoten: kopporna. Jag blef angripen af den, och min skönhet förvandlades till hvad ni nu ser.
Jag förstod ej straxt tillfullo min olycka. Jag begret min skönhet, men min fästman var bortrest, och jag hade ännu ej i hans blick läst mitt öde. I min glada lek med lifvet, hade jag så litet bekymrat mig om hvad som sades om andra, och nästan alls icke läst annat än mina lexor; jag kände ej verlden.
Tillfriskningstiden blef mig stundom lång. Jag fick tag i en bok, en årgång af Åbo tidningar från förra århundradets slut. Den var ej så gammal då som nu, och, af de män som skrifvit i den, voro de flesta ännu vid lif och voro landets ädlaste. De allvarliga historiska uppsattserna läste jag ej, men strövers, små uppsattser i berättande stil, och hvad läste jag? Hån mot den fula under alla former, skönhetens pris såsom qvinnans högsta och enda värde.
Så tänka de ädlaste, de bästa! Detta blef min tanke, min sorg, och slutet af mina strider blef att jag skref till min fästman och återgaf honom sitt löfte. Han skulle, som uttrycket brukar lyda, visserligen varit hederlig karl och stått vid sitt ord, men han såg mig och var glad att jag brutit. Hvad jag led vill jag ej omorda, med detta ansigte skulle ni finna sådana slags sorger löjliga hos mig. År gingo.
Ännu var dock ej mitt lif fullkomligt ödsligt. Jag hade goda anlag för musik, men hade ej haft någon annan lärare än vår gamla orgelnist, emedan ej någon annan fanns på orten. Gubben var en ganska god musiker, men så inkommen i kyrkomusiken, att det var mest sådan han hade lärt äfven mig. När han mellan gudstjensterna eftersåg orgelverket, medtog han alltid mig och lärde mig att spela derpå. Ofta satt jag äfven under gudstjensten nära invid gubben på orgelläktarn, der ingen såg mig.