Jag hade en bror. Han var sjuklig och kunde ej studera. Äfven han hade musikanlag. Sedan jag nu hade dragit mig från nöjen och sällskapslif och började önska att kunna göra någon nytta, så undervisade jag honom så godt jag kunde. Gamle orgelnisten var död, den nye okunnig och förstod ej att undervisa. Min far dog och vi sjönko i fattigdom. Nu blef orgelnisttjensten ledig och min bror erhöll den. Han var ofta sjuk, och då ingen annan dertill kunnig person fanns att tillgå, skötte jag orgorna i hans ställe. Slutligen hade han på nära tvenne års tid ej mera orkat gå opp till kyrkan, när han dog. Ingen tänkte mera på att en qvinna spelte orgorna, min plats syntes ej nere ifrån kyrkan. Svårigheten att få någon vikarie gjorde att jag äfven fick fortfara att spela hvarje söndag, till dess ny orgelnist hann anskaffas, ehuru det skedde med mycken tvekan. För det arfvode jag erhöll skulle ingen karl åtagit sig mödan, för en qvinna var det en riklig inkomst.

Sedan min musiktid har jag lefvat, som de flesta gamla ogifta, utan mål, utan glädje, ett ödsligt lif. Smågycklet, åtlöjet har förbittrat mitt lynne och gjort mig gnatig. En ädel och stor skald råder qvinnan att icke vilja vara annat än vacker och älskvärd, det är ju dock qvinnans högsta välde. Orden minnes jag ej noga, men sådan är meningen, och med hvilket besannande bifall citeras den icke! Jag tror de flesta gerna ville lyda det berömda rådet, men — det har sig ej så lätt, att göra sig vacker och älskvärd.

Att lefva endast för sig sjelf, att ej kunna göra någon nytta i lifvet för andra, detta ensamt är nog att nedtynga en qvinnas sinne och hjerta. Men är detta ett fel, är det en löjlighet? Är det icke en olycka? Hvarföre skrattar man då åt henne, hvarför ger man henne icke en möjlighet att kunna verka något för andra, äfven hon?"

"Och likväl Elise", sade Helene allvarligt, "har du dock något qvar. Du har nödvändigheten att sy ytterst flitigt för att kunna lefva och är sålunda dock nyttig på ditt sätt. Men det der hotande jernspöket, som vandrar sin väg kring jorden, symaschinen, låt uppfinningen hinna sin högsta fulländning och låt den bli allmän, hvad återstår sedan för qvinnan? Måtte man bygga färdigt ofantliga fattighus, för att inrymma alla de qvinnor som bli brödlösa, när detta enda och sista dem medgifna arbete ej mera ger ens det knappaste bröd. Spånad och strumpstickning hafva redan förut blifvit brödlösa arbeten. Och för en enka med några barn är det redan nära en omöjlighet att med handarbete lifnära sig".

"Men, min söta Helene", inföll Amelie, "nog gör du dig då bra onödiga bekymmer. Om än din man skulle dö före dig, så har du ju en god pension. Hvad jag tycker det är underligt att så der alltid knota och sörja i onödighet. Jag för min del tycker att allt går rätt bra som det går".

* * * * *

Några år hafva förgått sedan detta samtal upptecknades. Ett och annat förhållande har sedan dess något förändrats, men glasmästarfrun har gått bort utan att hinna få veta det hon snart kunnat oantastad få insätta sina rutor och att verlden ändå torde stå. Monne den ej äfven kommer att stå i en framtid, då mången facett visserligen fått en mindre skef form?

Jasminen.

Du lär väl tro, att du är lika grann som jag, för att du har en ny och glänsande klädning på dig, och en fin broderad krage fäst kring halsen med en guldbroche, och ditt hår kammadt så nätt för spegeln? Men se, så grann som jag är du ändå inte, ty min klädning är så hvit och skär, som om den vore väfd af liljedoft och huru fin din krage än är, så är min af ännu finare väfnad och hel och hållen af gullstrån.

Vill du höra min historia?