Jag stod helt glad och vexte bland mina syskon och tänkte allsicke på den stora vida verlden. Då ropade gossarne: "Blommorna skola få fara på lustparti på sjön, som stora systrarna häromda'n", och så plockade de oss och satte oss i båten; och den var klädd med guldpapper och det var grannt, och ett grässtrå hade vi till vimpel".
"De måste ha herrar med, icke kunna de komma tillrätta annars", skrek Ludvig; och så plockade gossarne små glänsande skalbaggar och lade dem ock i båten.
"Ja, men komma herrar med, så måste de ha förkläde med sig", sade Elin småförnuftigt och tog en utblommad smörblomma, som nu var klädd i en präktig, stor och grann, skir negligé, och jemkade den ned i båten. Men pionen hade så bred krinolin, att hon ej rymdes med, och så slängde gossarne henne på stranden, och der blef hon sittande på sin krinolin.
Båten sköts ut i diket, vi började resa utföre med god fart och snart kommo vi ur sigte för barnen. Men våra kavaljerer började trafva omkring och bullrade och brydde sig ej om damerna, utan sprungo omkull dem, så att alla föllo om hvarandra. Det var oartiga herrar.
På stranden stod en höna och skrek, och hon tyckte visst så med, att de voro oartiga, ty hon blängde med ögonen, böjde hufvudet på sned och såg sensibel ut. Harörat, som satt bak i båten, påstod, att hon hörde henne säga: "ack, ack"; men icke vet jag om det var sannt.
Men allt mer och mer nalkades båten ett vattenfall, och allt oroligare och oroligare blefvo skalbaggarne, och den största af dem gick opp på ena relingen och vände på sina trefvare, och så gick den öfver till andra relingen och gjorde der på samma sätt, och så gick den ned i båten igen och funderade; men icke blef det dess märkvärdigare af.
Men emellertid dref båten framåt, vi kommo slutligen till vattenfallet; der strömmade och brusade må ni tro; det var visst så högt som från toppen af en stickelbärsbuske. Vi måste stjelpa, det kunde ej hjelpas.
En liten flicka gick på ängen. Hon plockade ängsblommor och band dem tillsamman. Slutligen knäföll hon, knäppte ihop händerna och bad: "Gode Gud, låt mig finna vackra blommor, att jag får sälja dem och köpa mat åt min mamma. Jag är så liten och kan ej arbeta; och mamma är så sjuk". I detsamma flöto vi skeppsbrutna blommor förbi.
Med ett glädjerop sprang den lilla flickan ut på stenarna i diket, plockade upp oss, band oss samman och bar oss till torget. En ung man köpte oss och förde oss i en vacker kammare. Der satt hans unga hustru med sitt lilla barn.
Då sade mannen: "Alida, lilla Emmy skulle ge dig blommor ombundna med ett gyllene armband på din födelsedag. Mångfaldt rikare, sällsyntare och vackrare hade jag kunnat hemta dem för din räkning; men i dessa blommor bo barnslig kärlek och from barnatro; de skola blifva vår dotters englar. Men det gyllene bandet? Vill du med hvad det skulle kostat löna plockerskan?"