Är det då verkligen ordet som är allt? Jag tror vi bibehållit något af våra förfäders vördnad för ordet, troende liksom de, att vi kunna göra allt, blott vi funnit det!
Detta goda, söta, menniskovänliga sätt i orden, mig synes det endast vara en sockrad lögn. Ack de hvitmenade grifterna! Kommer nu en menniska och nyttjar just de ord, som svara emot, hvad hon tänker, och tror sig hafva sagt någonting helt godt och vänligt, så har hon varit nära ohöflig; ty hvem ville väl, till exempel, nöja sig med att heta vacker, god, när i dagligt tal det medelmåttiga benämnes vackert, godt, och det vackra nämnes skönt, det sköna hänryckande o. s. v. hela vägen.
Men för det högsta, det skönaste finnes ock derför knappt ett ord, hvars uttryck ej förlorats genom missbruket. Detta kan ock vara mera likgiltigt; den goda tonen tillåter ingen hänryckning; nej man finner Bethowens musik nätt, det stormupprörda hafvets dån mot klippan charmante och Shakespeares tragedier rätt söta.
Men den, som ej kunnat eller velat vänja sig att begagna något blomsterspråk, den är och förblir en tvärvigg, en hårdhjertad, ovänlig menniska, ehvad godt han än må uträtta. Se, så mycket gälla de vackra orden!
Den opp- och nedvända verlden.
Har du varit i Australien? Der allt är fatt tvärtom mot hvad det är hos oss. Der äro svanorna svarta och korparna hvita, och fiskarna flyga och foglarna simma, och folket har sina hufvun ditåt, som vi ha fötterna, och fötterna som vi ha hufvudena. De gå således opp och nedvända, och så är mycket annat hos dem med.
En europeisk qvinna landade der på en ö. Ja den ön finns väl ej på nå'n karta, men den låg mellan Otaheiti, der en qvinna var kung, och Owaihi, der en qvinna var premierminister. Öboerne mottogo henne vänligt, men hon hade svårt att förstå dem. Deras språk begrep hon snart, men deras seder voro som svarta svanor och hvita korpar.
En dag då den fremmande inträdde i ett sällskap, fann hon alla lifvade af ett samtal, som syntes föras med ifver. En af öns qvinnor tilltalade den främmande: "Se vi tala om en dårskap, som en och annan hos oss börjat påyrka, den nemligen att man påstår mannen ega lika rätt som qvinnan, att ösa ur vetandets källor och söka bildning".
"Ja", sade en annan qvinna, "man börjar drifva den satsen, att alla äro lika berättigade efter alla ega lika förmåga, att skaparn aldrig slösar, aldrig ens bortkastar vackra färger på en fjäder i fogelns vinge, der den skymmes af en annan fjäder; hur skulle han då så slösat i stort, säger man, att han skulle meddelat andens gåfvor, för att de icke skulle odlas".
"Men, min goda vän, äro då anlagen verkligen lika? Huru ofta ser man just någon utmärkt lärd bland dessa, som man påstår, så förfördelade karlar? Och bevare oss gud dessutom för dessa lärde, de äro ju vanligen mera underdjur än menniskor".