"Verkligen", utbrast en ung man, "är det då så besynnerligt, att få bli dugliga timmermän af dem, som knappt sett hyfvel och såg, och åtminstone aldrig fått lära sig att handtera dem, och att den blir underlig, som mot sed, mot allmänna opinionen, och under tadel och hån går en väg, der han måste beständigt rifvas och såras i sina bästa känslor. Men låt oss antaga tillochmed, att vi icke bli några utmärkta stjernor på vetenskapens himmel; hvad mer? Det kunna vi alltför gerna umbära, men vi vilja bilda oss, på det vi må kunna blifva dugliga, äfven vi, i vårt kall, ingalunda för att gå ifrån hvad oss tillhör".

"Ja, jag tycker just, mina herrar, hvad det skall bli trefligt, när ni får er önskan uppfylld! När jag hädanefter kommer till min man och begär pengar till hushållet, så svarar han mig: Kära du, sök då, kanske finns ännu någon slant i nån vrå. Jag har visst ej tid att förtjena pengar, jag uträknar som bäst stjernornas banor. Ber jag min kusk spänna för min vagn, säger han: omöjligt nådig fru, jag måste först sluta denna filosofiska afhandling; och husdrängen har ej tid att hugga ved till matlagningen för en matematisk kalkyl.

Tjufvarne få fritt stjäla bort hvad man eger, ty gudbevars, polismästaren håller på att skrifva vers, och den döende får gå utan sakrament ur verlden, ty presten skrifver en afhandling om verldens skapelse, eller predikar på grekiska eller hebraiska för bönderna, och domarn talar nu minst latin om ej något ännu lärdare språk med parterna. Ja det blefve en hygglig verld! Betänka då ej karlarne sjelfva, att de endast skulle förlora på rättigheten att idka studier. Hvad är mannens skönaste utmärkelse? Är det icke hans kraft, hans styrka! Nåväl, vill man göra honom till en blek bokmal, en usling. Det lär, väl då vara meningen, att vi qvinnor i stället skola bli soldater efter männen vilja bli qvinnor. Vi måste väl då sjelfva försvara oss, plöja våra åkrar, tröska och så vidare, sannerligen jag eljest ser, hvem som skall göra det, när karlarne skola studera. De lära väl då ock erna komma och sköta barnen och ta sömmen i hand, som äkta qvinnokarlar anstår!"

"Ja", utbrast ett annat fruntimmer, "obegripligt är det visst, att ej männerna förstå, att de skulle bortgifva sin skönaste arfvedel, sin styrka, sin herrliga mannakraft, då de vilja göra sig till qvinnor; och annat än halfqvinnor kunna de ändå aldrig bli; qvinnans mildhet och gratie vinna de ju ändå aldrig. Roligt vore ock att veta, huru de goda herrarne tro, att det, till exempel, skall bära sig för en sån der läsande herre, att sköta ett stort jordbruk med en mängd drängar och underhafvande (förlästa naturligtvis de också)".

Den fremmande qvinnan satt förbryllad. Hon tyckte sig väl ha funnit, att det jemkade sig allt bra nog ihop i hennes hemland, och att hon ej märkt alla de der svårigheterna, ehuru dock karlarne der egde rätt att veta just jemt så mycket, som de kunde förskaffa sig af vetande; men öboerne förutsade med sådan säkerhet all den villa, som skulle uppkomma af en sådan rättighet, att hon blef alldeles öfverflyglad och nästan osäker om hon mindes förhållandena rätt. Hon kunde ej hitta på att säga ett ord. Slutligen utbrast hon: "Är det då hos er qvinnan, som har uteslutande rättighet till bildning och vetande? Hos oss är det just tvertom".

Nu uppstod en förundran och ett skratt ibland öqvinnorna, så att det aldrig ville ta slut. "Nå det var lustigt; nyttja då karlarne kjortlar också, eller huru gå de klädda? är det de, som sköta edra barn, eller hur i verlden kan ni berga er vid att uppfostra dem, då ni sjelfva ingenting veten. Ni lär väl då ha karlar till lärare för edra unga döttrar ock? Det är dock för befängdt".

En ung fru lutade sig till sin man och sade: "Min egen vän, börja för all del icke studera, jag kan omöjligt hålla rätt af dig, om du blir en sån der befängd "lärd i byxor", som är det fatalaste jag vet. Ack när en stackars hustru dagen om, och ofta natten med, bråkat med hushåll och tjenstefolk och kanske sjuka, otåliga barn och allt nedtyngande och svårt, som förstämmer lynne och sinne, och när hon just då gläder sig åt, att mannen skall komma hem, glad och vänlig, och hon få fira en liten högtidsstund med honom; då kommer han i stället sur och tvär och förläsen och har tid hvarken med hustru eller barn, utan går till sin penna eller bok. Hvar vore all hemmets frid och glädje sedan. Men du måtte visst narras, fremmande vän, så tokiga kunna väl ej menniskorna vara".

"Men", sade den fremmande, "hos oss anser man, att qvinnorna ha vigtigare och angelägnare göromål än att läsa".

Nu skrattade åter öboerna, så att det klang bland palmerna. "Kors äro edra karlar så artiga, att de anse qvinnans tid och hennes arbeten dyrbarare och vigtigare än mannens; hos oss anses de just tvärtom, och just derför har ej mannen tid att idka studier. Hos oss anser man statens värf och det allmänna för ändå vigtigare, än att sticka strumpor eller sy; derför hinner hos oss qvinnan studera, men ej mannen. Kan man ens tveka om, hvem som är mera skapad för studiernas stilla verld, mannen eller qvinnan; det säger sig ju sjelf. Icke är det den trotsande, väldiga kraften, mannens stolta, djerfva, präktiga mod, som fordras till tankens stilla värf, ej heller kan det ens stå tillsamman dermed. Den vida verlden är mannens lifsluft, eljest blir han ju en sjuklig vext; men just qvinnans verld är hemmets, den stilla verksamheten, den tysta, den sega uthålligheten att kunna utföra det otaliga i smått, som så ofta just utgör vetenskapens storhet. Men jag märker, att ni har bra roliga funderingar och att er verld är den opp- och nedvända verlden".

Aminas Dröm.