Men nu, huru annorlunda syntes henne icke allt det bekanta der! Hon såg sin väns maka i omsorger, dem hon förr tyckte vara oädla, hon såg henne otålig och ofördragsam i mången ledsam stund, hon såg hennes fordna fel alla; men hon såg ock, att i djupet af hennes hjerta brann en varm och stilla låga af helig kärlek, väntande blott att beröras af en varm ande af återkärlek för att uppflamma och rena hela hennes varelse. Hon såg sin älskade inträda, och i hennes inre höjde sig en röst, som sade: "Heligt är mannens och qvinnans förbund, helgerånande hvarje annans ingripande deri".
Mildt lutande sig mot den förr försmådda, kastade engeln Amina en stråle af försonande ljus öfver henne, och mannen, seende för första gången sin hustru i hennes sanna inres dager, log vänligt och kärleksfullt mot henne igen. Då såg Amina, huru doftande blommor omslöto de båda makarnes hjertan, och tusende små brustna band återknötos.
Och Amina log i glädje, ty hon var en engel; men hon vaknade i detsamma, och en tår rullade långsamt ur ögat.
Missionären.
"Moder, sörj dock icke, fast jag måste lemna dig. Då min broder gick bort för att vid Kaukasiens gräns förvärfva ett rikare bröd, än det fosterlandet bjöd honom, då lofvade jag i min själ att bli din ålders stöd och en för mitt fädernesland nyttig, om än ringa, man. Jag egnade mig åt Herrans tjenst, jag invigdes till Hans heliga embete; men ack — jag finner, att min predikan är fåfäng; jag kan intet uträtta. Jag känner, att jag måste bättre tjena den Herre, åt hvilken jag helgat mitt lif. Finland har ännu aldrig lemnat sin skärf åt det stora missionsverket, och dock hafva äfven vi der en skuld att betala. Jag vill bli den förste från Finland utgående missionär. Tvenne års beredelse vid ett af de tyska missionsverken, och jag är färdig att gå ut bland hedningarna. Jag har länge burit denna tanke inom mig. Jag har genomtänkt allt och går nu med öfvertygelse att jag gör rätt, att söka utföra mitt beslut".
"Henrik, min Henrik, hvilka fantasier! Lemna dessa villor! är det vårt lilla land, som kan uppoffra sina söner till ett sådant verk? Vårt fattiga land behöfver alla sina barn. Bry dig icke om, hvad dig ej rör!"
"Rör mig icke min herres tjenst? Ginge jag ut att söka guld eller min egen fromma, då borde du tillropa mig: gå icke! Men, moder, jag vill gå för att med mitt lif besegla den lära jag förkunnar. Om jag än skall blöda och under marter sluta mitt lif genom dem, för hvilka jag går att predika kärlekens lära, tror du icke, moder, att jag så, om än jag är långt, långt borta, skall äfven för mitt fäderneslands folk vara en lärare, som skall verka mera, än om jag stode hos det i kroppslig närvaro och predikade hvarje söndag i Guds hus? Tyngre är mig att lemna dig, min moder, så ensam. Men se, du skall icke sörja, då du vet, att din son går i sitt kall, att lefva eller att dö, för hvad han anser rätt och sannt".
"Min son, min Henrik, hvilka feberdrömmar! Ditt bröd, om än torftigt, bjuder dig ju ditt eget land. Verka i stillhet det goda du kan, om det än är ringa. Var lugn, sansa dig, dröm icke. Låt en tid gå om och du skall glömma dessa underliga fantasier".
"Nej, det är icke ett ögonblicks fantastiska hugskott. Det har varit min barndoms och min ungdoms dröm, att lefva för min tro och sprida sanningens ljus till menniskorna. Men jag tänkte: dertill behöfs ej att gå ut bland hedningarna; jag vill predika evangelium i mitt eget land, och sprida tro, ljus och sanning der. Men ack, jag kan här intet verka! Engång svarade mig en af denna församlings medlemmar: "nog är det lätt för pastorn att prata; icke tror ni i hjertat mer än jag, hvad ni säger". Då uppvaknade med ny styrka hos mig den tanken: bevisa din tro med dina gerningar".
"Ack, min son, om du ej tror dig kunna fylla ditt kall som prest, så blif om ej annat så en bonde. Du arbetar ju äfven då för vårt land, om än blott för att skaffa bröd åt några menniskor der".