"Menniskan lefver icke endast af bröd; och brister hos oss än ofta bröd, så brister oss än mera den ande som fordras, för att förädla brödets bruk".
"Har du betänkt, hvilka lidanden dig kunna förestå, hvilket lif af försakelse du skall lefva? Du är icke stark, ditt bröst tål icke stora ansträngningar. Eller är det martyrkronan, som glänser i dina ögon? O, min son, denna fåfänga är usel som all annan fåfänga, och äfven den kronan kan ju så lätt undgå dig. Huru få missionärer äro dock icke de, som vinna äran af en lysande död!"
"Död eller lif, sjukdom eller helsa, o moder, äro frågor, stora visserligen för en hvar, och för en mindre stark man, som jag, i hög grad vigtiga. Men det finnes dock något, inför hvilket tanken på dem måste försvinna, och det är öfvertygelsen om, hvad som är sannt och rätt. Och derföre måste jag offra hem, vänner, fädernesland, helsa, ja, om så fordras, lifvet, allt, allt hvad som är menniskan kärt och dyrt".
Ännu länge samtalade moder och son, men den unge mannen stod fast i sin föresats, och han gick att vidtaga mått och steg för att sätta den i verket.
Det var tre år sednare. På sin dödsbädd låg den unge presten Henrik. Han slumrade. Ansigtet syntes tärdt. Var det sjukdomen ensam, som hade plöjt dessa fåror?
Sakta lemnade den åldrige läkaren sin plats vid sängen. Henriks mor smög
sig efter honom, och när båda hunnit i det yttre rummet sade hon: "O min
Gud, jag kan ej mer. Doktor! är det ännu något hopp, eller måste han dö?
O, bedrag mig ej, säg sanningen, huru hård den än må vara".
"Min fru, jag brukar aldrig dessa småsöta, förbannade, välmenta lögner. Ja, det är hårdt att beröfva er hoppet; men föga vunne ni på, att några timmar längre lefva i ovisshetens qval. Ni måste bjuda till att med ödmjukhet underkasta er; inom några timmar är kampen slutad. En inre sorg har synbarligen tärt honom, så att denna häftiga bröståkomma fann lätt arbete att göra slut".
I bitter smärta sjönk Henriks mor tillsamman; men hon sprang åter upp och grep med vildhet i läkarens arm: "Doktor, doktor, ni måste rädda honom, ni måste! Hu, ni vet ej, hvad jag lidit, ni vet ej, hvad jag kämpat, hvad jag underkastat mig för att rädda honom, för att få behålla honom".
"Min fru, menniskohjelp kan här intet".
"Och det säger ni så lugnt, så kallt. Ni vet ej, hvad han kostat mig, denne son. Se han ville, gripen af en sällsam yrsel, gå ut i verlden, för att söka förverkliga drömmar, inbillningar. Vänners öfvertalande, mina böner, fosterlandet, som kallade sin son, intet förmådde återhålla honom. Jag egde endast ett medel att hindra hans olycka. Ni har sett mig tvenne års tid, en usel krympling, ligga på min säng. Blott en moder, som vill rädda sitt barn, kan ha mod till en sådan försakelse. Doktor, kan ni förstå det, jag var icke sjuk, jag underkastade mig allt detta elände, dessa pinsamma kurer, dessa upprepade bränningar af mitt friska kött, detta försökande af alla dessa plågsamma läkemedel, blott för att qvarhålla min son, ty den usla lama modren kunde han ej lemna. Det var först, när han sjelf blef en sjukling, som jag lemnade mitt läger".