Doktorn steg tillbaka. "Qvinna, ni har lefvat i idel lögn och ingripit i
Guds råd!"
"En lögn, nej, men en helig, en skön uppoffring, sådan blott en mor kan göra".
"Nej, nej, endast sanningen är skön, lögn är lögn och blir aldrig skön, om än Guds englar bedrifvit den; och lögnens följder bli aldrig annat än ve och elände, om den än bjuder till att försköna sig på det fagraste".
Ut genom dörren störtade läkaren. Han mötte vid porten en ung man, Henriks vän, och prest som han. Gripande häftigt hans hand, sade läkaren: "Ha, vi mästra, vi dömma, vi ställa efter vårt hufvud, vi ljuga och grina sockersöta ädla lögner. Gå och vårda henne der, om du kan: jag kan ej, ty jag skulle ej kunna låta bli att säga henne: ""Qvinna, du har mördat din son. Han trånade bort, ty han kände att hans lif var förfeladt!""
Kamtschadalens Hustru.
Eitel är rik. Han bor i hus af träd. Gästabud firas. Björnköttet kokas. De unga dansa björndansen. Allt flera sälla sig till de dansande. Med krokig rygg och böjda knän, härma de björnens tassande gång och oviga famlande. Flickorna skratta. De gamla lifvas. Gubbarne motstå ej längre frestelsen, äfven de förena sig med dansarne. Det lider mot natt, hettan blir qväfvande, tranlampan osar, allt ifrigare fortfar dansen.
Björnköttet är kokadt. Dansen upphör. Eitel delar fettet åt gästerne. Köttet ätes sedan. Eitel sjunger för björnens hufvud. Han smeker det, han talar till det med vänliga ord: "Du vackre, du skogens gyllne bär! Se huru väl vi hålla dig! Gå, säg åt dina kamrater, dina slägtingar huru vi älska dig. Bjud dem komma till grannskapet af våra jurter. Bed dem gerna lemna sig i våra händer. Tro alldrig att det äro vi som dödat dig. Ånej, Kamtschadalen älskar dig, han vill fästa blommor i dina lockar. Nej, Kossakerne, de der fremlingarne som kommit och hålla på att inrota sig hos oss och blifva oss öfvermäktige, det äro de som döda björnen. Till dem skall du icke gå vänligt. Det äro de, som tvinga oss att döda dig. De vilja hafva ditt skinn".
Hvarföre sitter den unge Reka så alfvarlig. Hvarföre synes han ej höra på hvad Eitel sjunger. Hvad söker Rekas blick? Söker den ett mål för skottet? Nej då skulle han gå ut i marken. Söker den laxens blänkande fjäll? Nej, då ginge han ned till stranden. Söker den flickan, hvars drägt siras af filfrasens skinn? Amulamela är skön, hon är präktigt prydd. Filfrastassarne på hennes hufvud glänsa hvita som snö.
Två nätter förgå. Till Eitel kommer Reka. "Husbonde, jag är här för att tjena dig".
Qvinnorna se på hvarandra, de taga Amulamela emellan sig. De omsvepa henne med kläder, att blott hennes anlete synes. "Stå på dig, Amulamela, du är skön, du är stark. Icke skall du säljas för ringa tjenst. Akta väl, låt ej friarn vidröra dig. Vi skola vakta dig noga".