Året gick, isen smalt, gräset växte, vissnade och drifvan lade sig åter. Ännu tjenade Reka. Ännu hade han ej lyckats få vidröra flickan. Om blott en fingerspets syntes undan kläderna, stodo qvinnorna vakt. Ville då Reka nalkas, funnos sex händer färdiga att slå honom, trettio fingrar att klösa honom.
För Rekas spjut faller björnen, zoblarnes skinn hemtar han knipptals. Eitel glädjes öfver sin tjenare. Skall han ej snart hafva tjenat nog för att vinna en hustru? Amulamela är stark, hon kan göra mycken nytta. Hon orkar bära bränsle och vatten, utan att snart förtröttas. Hon förstår att hitta skogsråttans bo, och att derur hemta rötter för vintern. Hvarföre skulle väl Eitel gifva henne åt en fremmande man, utan tillräcklig ersättning? Har du inöfvat en god hund att draga slädan raskt, icke skänker du den åt en fremling.
Eitel ernar fara till skogen efter jagtbyte. Släden står förespänd med fem raska hundar. De tjuta. Amulamela delar mellan dem en fisk som hon hittat vid stranden. De gläffsa argt, men tystna när de bli varse den unga. Ovänliga, vilda mot alla andra, äro de dock spaka mot Amulamela.
Glädtigt hoppar hon opp i slädan, hundarne rycka sig löst, hon hinner ej ens fatta styrkäppen, innan de störta utför branten och inom ett ögonblick ligger slädan upp och nedvänd och flickans hufvud slaget emot en sten. Reka har skidor på fötterna och är redan vid hennes sida. Han öppnar knäppet på hennes pels, lägger sin arm kring hennes hals och bär in den afsvimmade.
Reka har vidrört Amulamelas hull. Han har vunnit henne. Bröllop drickes.
Åter har gräset vuxit och vissnat, åter en gång har is och snö höljt vatten och land, och åter har drifvan smultit. Barnet hvilar på Amulamelas arm, hon sjunger för barnet: "sof sött, sof godt. Väl sitter Balakitg i molnen och skakar sina långa, krusiga lockar, så att stormen dånar i träden; men barnet hvilar i moders famn, icke behöfver det rädas för vinden. Nej, nej, snart blir det lugnt och träden stå still, ty han tröttnar att skaka sina lockar. Snart väntar Savina maken hem, så glad, så glad. Hon smyckar sitt hår med blommor så röda. Deraf skimrar himlen i aftonglöd. Sof, sof, du lille. Balakitg kommer, han kommer i afton hem. Savina blir glad och luften blir ljus och skön hela morgondag, och barnet får leka i gräset".
Reka tar sitt spjut från väggen och säger: "Tummes dotter är fager".
"Hon är så", svarade Amulamela.
"Det säges vara orätt att taga tvenne hustrur, många hafva dock gjort så" sade Reka likasom vid sig sjelf.
Amulamela fortfar att sjunga för barnet: "Men kommer ej Balakitg hem till qväll, Savina väntar natten om, och gråter och gråter den hela dag, och regnet faller i skurar stridt, då Savinas tårar falla på jord".