En lång stund stod Reka tyst, och vägde spjutet i handen. Slutligen sade han: "Jag vill tjena för Shachi, Tummes dotter".
Amulamelas kind blef hvit som nyfallen snö. Hon sade intet.
"I morgon går jag dit".
Amulamela teg. Hennes händer fortforo att sköta om barnet. Allt färglösare blef hennes blekhet. Hennes öga syntes slocknat.
Reka gick. Han återkom när solen sjönk i hafvet och Savinas rosor lyste på fästet. Men Amulamela såg dem ej. Hon satt allt ännu orörlig qvar på samma plats. Reka inträdde, hon reste sig för att bära in ved och vatten, och göra sina sysslor för qvällen.
Det blef morgon. Reka stod upp. Han klädde sig för att gå bort. Amulamela gick fram till honom. "Reka, haf tack. Du har varit god emot mig, mer än någon man varit mot sin qvinna. Du har icke föraktat mig, ehuru jag blott varit din hustru, ja, du har till och med stundom gett mig plats på björnhuden vid din sida. Du kunde, som så mången, medtaga din hustru för att göra det tyngsta arbetet i tjensten. Du är god, Reka, tack. Så lycklig som jag har ännu ingen qvinna varit".
Reka gick.
Icke många gånger hade månan vexlat sitt sken, då syntes Amulamela nalkas till Tummes sommarboning. Reka hade just varit till bergen för att hemta is, nu stod han sysselsatt att hugga bränsle.
"Reka, barnet sofver. Det vaknar icke mera".
Reka högg några hugg tätt efter hvarandra i det redan klufna trädet.
Efter en stund sade Amulamela: "Din tjenstetid blir lång. Shachi är
skön, hennes fader är rik. Det blir tungt för Reka att tjena länge.
Amulamelas famn är tom, barnet saknar henne icke".