Den glädjedruckna modren lemnade mig just nu; hennes sällhet är obeskriflig. Under innerliga glädjetårar gaf hon mig den förnyade underrättelsen om sonens ankomst, hvilken — enligt hennes ord — nu otålig afbidade ögonblicket att änteligen blifva mig förestäld. — Huru innerligt prisade jag ej händelsen som korrt förut satt mig, i det lyckliga skick, att omöjligen före vigseltimmen kunna efterkomma Baronens önskan. — Majorskan hade verkeligen till min stora tillfredsställelse till den grad tourberat min frisyr, så ett förnyadt arrangerande af toilette, numera endast skulle förspillt den behöfliga tiden. — Äfven till mig Emilia, sträckte sig Friherrinnans kärleksfulla omtanke, uti öfverlemnandet af det paquette, hvilket, enligt hennes till mig en gång gifna löfte, skulle innehålla berättelsen om hennes eget framfarna öde. Vid dess aflemnande var nu blott forenadt ett enda litet förbehåll, nemligen, att icke förr än såsom hennes sons maka, jag skulle bryta paquettets insegel. Hon gaf mig genom denna lilla skrift, ett förtroende, det ännu ingen före mig, icke ens hennes älskade Gustaf ägt. Gåfvan var nu gemensamt åt oss gifven, och skulle såsom sådan, enligt hennes önskan, af oss gemensamt begagnas. — Knapt har jag hunnit att på densamma medelst en varm kyss uttrycka min tacksamhet. Majorskan hvilken redan annoncerat mig sin ankomst undanrödjer mägtigt hvarje känsla som varmare kunde finna inrymme inom mitt bröst; hon närmar sig som bäst mitt rum, Gud! och i hvilket ändamål; himmel! bistå ditt arma olyckliga barn, gif henne kraft, gif henne mod, att med ståndaktighet efterfölja din allvisa vilja. — O! Emilia, dyra Emilia, bed för din vän, hvilken under den alltför hårda pröfningen redan känner sina krafter sjunka; hon förmår icke mer, hennes hand darrar och hjertat klappar hörbara slag. O Gud! hvem skall bistå, hvem skall frälsa mig utur denna gränslösa ångest.

Tillägg af en främmande hand.

Som jag förmodar mina hulda läsarinnor, i anseende till de skildringar den unga Mathilda i föregående anteckningar, äfven om sig sjelf gjort, och hvilka jag med hennes eget vänliga tillstånd nu till en öfverseende allmänhet vågat öfverstyra, — alla dock något litet interessera sig för utgången af hennes mindre milda öde, hoppas jag de äfven gunstbenäget vilja ursäkta en likaså ovan pennförerska, som Mathilda varit det, det lilla intrång hon, ehuru okänd, i redan nämndes anotationer dristar göra. Hennes orationer blifva sannerligen icke långa, hon vill endast till hvar en af sina benägna läsarinnors tillfredsställelse omförmäla, huru under den nobla Majorskan Pypmei erkändt smakfulla handläggning, — den det i icke förut veten — oändeligt täcka Mathilda, i sin enkla drägt snart utmärkte sig i hänförande skönhet. Klockan åtta på aftonen, sedan den ofanteliga, äfven af eder, mina hulda läsarinnor väntade bröllopsskaran i de klart upplysta rum man voro församlade, öppnades dubbeldörrarne till Friherrinnans rum, och, ledd vid den älskade modrens hand, inträdde nu bruden; en matt rodnad spridde sig öfver de vackra ehuru bleka dragen, i det hon med uppslagen blick svagt hälsade de närvarande. Kring den skönt hvälfda pannan smög sig i behaglig vridning en högst ovanlig, men onekligen högst täck krans af frisk murgrön, (buren såsom ett minne efter brudens bortgångne vän, Fröken B.) äfven som de herrliga lockarne och bröstet befanns prydt, endast af tvenne doftande undersköna mossrosor. En yppig klädnad af hvit smidig kammarduk omhöljde den utmärkt välväxta figuren, på hvars fylliga, med färgen på klädningen tällande hals, ingen enda prydnad var att upptäcka; den plägligaste blondslöja nedföll sluteligen sirligt fästad, ifrån den prydliga kronan, samt nådde i rik svajning de små täcka sidenbeklädde fötterna. Men, som sagdt, hon framsväfvar ju nu vid den lyckliga Friherrinnans hand, för att med krossadt hjerta inför den icke ringa församlingen änteligen aflägga sitt för evigt bestämmande löfte. Hennes redan längesedan åter till golfvet sjunkne blick, hade ännu icke skadat den höge ädle, i prägtig Ryttmästare-uniform klädde brudgummen, hvilken nu, öfverlycklig, med ilande steg nalkades henne; hon hörde ej den lätta uppmuntrande hviskningen af Friherrinnan, hvilken i hans hand öfverlemnade hennes, att ej af öfverraskningen låta sig för mycket öfverväldigas; mekaniskt och nästan utan all känsla, följde hon den ledande brudgummen fram till den för högtidlighetens fullbordande bestämda platsen; men, hvem målar hennes obeskrifliga bestörtning, då hon i den till henne nedlutade fästmannens röst, hvilken genom ett lågt, men kärleksfullt uttaladt: "mod, mod, min dyra Mathilda", ville tillhviska henne fattning, igenkänner sin egen evigt outsägligt älskade Ferdinand S. En likblekhet öfverdrog med blixtens hastighet det sköna ansigtet; "för Guds skull! fatta dig hulda engel", framhviskade ännu en gång den förskräckte Baronen, "det är ju din, för evigt din Gustaf, din Ferdinand, som ber dig derom; se då min dyrkade, en enda gång upp till din älskling, och, du skall sansa dig." Verkeligen en enda blick uppå honom, den så underbart återfundne, framjagade åter glädjens sköna rodnad på brudens liljekind; en ström af tacksamhetens oåterhållna tårar, hvilka våldsamt frambröto utur hennes sköna ögon, förtydligade meningen af deras öfverjordiska uttryck; men, nu nedkallades under högtidlig tystnad, Allfadrens välsignelser öfver det öfversälla paret, hvilket hand i hand gemensamt knäböjande under salig känsla svuro hvarandra löftet om evig, aldrig svikande tro. En mera sann, en mera kärleksvarm lyckönskan har troligen aldrig yttrats, än den, hvilken sedermera af den upprörda Friherrinnan öfver hennes båda älsklingar uttalades; hon såg nu sin högsta önskan, föreningen emellan dessa henne så dyrbara personer, uppfylld, och befanns nu hela timmar endast syesselsatt med betraktandet af den sällhet hon så lyckligt skapat. Ännu förestod den glada bruden en icke så alldeles ledsam surprise, neml. det personliga omfamnandet af hennes efterlängtade vän, den lilla Pastorskan Emilia R., hvilken jemte sin långa man Herr Wilhelm, på Friherrinnans enträgna önskan, och för att kunna bivista omnämnde högtidlighet, företagit den muntra färden till S. "O! det är för mycket, för mycket ljuft på en gång", utropade, vid dessa personers oförmodade åsyn, under glädjetårar den sällhetsdruckna Mathilda, och sjönk under vexlande omfamningar, ömsom till sin unge lycklige makes, ömsom till sina nyss anlände vänners trogna bröst. Först emot morgonen, då efter förlustelser och nöjen, den talrika samlingen skingrats, fick uti den lilla kretsen af sina fyra vänner, den ännu drömmande Mathilda reda det obegripliga sammanhanget, hvilket i en enda person, så underbart förenat hennes båda, så väl olycklige, som lycklige älskare. Ett tusende gånger i minuten upprepadt: "förlåt", lät härunder i jemn fortsättning af den kärleksdruckne Baronen höra sig, hvilket ord, knapt half-uttaladt, ofta med en öm kyss af hans sköna makas läppar borthämtades. "O!" yttrade Baronen, i det han sökte hämta luft för sina svallande känslor, "huru ofta, huru ofta gjorde det mig icke ondt, ja djupt in i själen, att icke kunna yppa för dig den hemlighet, som så tungt tryckte mitt hjerta; endast hoppet att den lyckliga timmen ändteligen en gång skulle slå, då jag obeslöjad finge framställa mig för dig, var det enda, som förmådde trösta mig. Måtte min dyra Mathilda dock blidka sin vrede emot den stackars Gustaf, då hon får veta, det äfven han, af den älskade modren till en början likaså obarmhertigt som du, fördes bakom ljuset, ty ända till den stund då din egen känsla plötsligt förrådde mig att icke så kunde förhålla sig, ansåg jag, med kärleksglödande, men sönderslitet hjerta, enligt min moders försäkran, dig för en lycklig, redan bestämt eclaterad brud, hvars tillärnade förening med den utkorade, genast vid eder återkomst till S., skulle försiggå. Jag vill icke omnämna hvad min själ vid denna krossande underrättelse led, ty, att manligt kämpa mot hjertats mest glödande låga, är ej lätt, i synnerhet då föremålet för vår tjusning genom dygd, oskuld och skönhet, alldagligen stegrar försåten; men, att med en enda blick, en enda tanke beröfva en annan sin egendom, hu! något dylikt var mig ej möjligt att ens tänka. Föreställ dig såleds min outsägliga sällhet att i en lycklig stund, genom ömsesidiga öppna meddelanden, erfara ditt hjerta fullkomligt fritt; jag upptäckte nu min dyra moders afsigt, den nemligen, att endast en ovilkorlig böjelse å hvardera sida skulle blifva claven till vår förening; och tack vare den högste, så var ju äfven fallet. Att icke, såsom jag förmodadt, omsorgen för egendomens ordentliga skötande, och enligt hvad hon föregifvit, Inspectorernes säkrare pröfvande varit orsaken till den roll, min mor ålagt mig, under namn af Herr S. och hvilken jag dyrt måste förpligta mig att under min vistelse på ——krona, emot en hvar, dig min Mathilda, icke undantagen, iakttaga, blef mig äfven ganska tydligt, och Gud vet sannerligen huru troget jag, med så mycken kärlek till dig, skulle kunnat utföra min sak, hade icke den hårda dageliga påminnelsen af min mor, samt fruktan att sluteligen beröfva henne sitt hjertas länge väntade glädje, härvid understödt mitt ofta nog svigtande mod. — Jag vill icke glömma att ännu en gång beskrifva den förskräckelse jag erfor vid underrättelsen om min redlige väns, Baron C——s dig gjorda anbud, om hvilket jag verkeligen icke hade någon aning; jag ansåg mig nu vara en, ehuru oskyldig orsak till den lidelse, jag, kännande hans hjerta, väl visste honom genom ditt afslag skola erfara.

"Det rörande afsked till Herr S., föreföll mig alldeles icke oväntadt, ehuru mitt hjerta djupt led af den uppoffring du af denna kärlek gjorde. Jag hade fullkomligt föreställt mig ditt handlingssätt sålunda, då jag kände den alltför försakande, tacksamma tillgifvenhet du hyste till min mor, och tackade jag således blott i mitt hjerta Gud! att den fignerade Herr S., i verkeligheten icke fannts till." — "Men", inföll nu den unga Friherrinnan, helt förvånad, "genom hvilken underbar skickelse inträffade väl du i S., just den olyckliga baldagen, der genom ditt hemlighetsfulla uppförande du så mycket både upprörde och förskräckte mig? Du var likväl", tillade hon smekande, "bra hård, min Ferdinand, som så djupt, så svårt nändes såra din arma Mathilda!" Åter en bön om tillgift, beseglad med tusende handkyssar. — "Ack! ack! min dyra Mathilda, jag passerade verkeligen alldeles incognito, emedan ingen annan än min hulda mor kände min dervaro; ty ser du mitt förvaltare embete var äfven i och med eder afresa slutadt, och jag sjelf tvungen att efter tilländalupen permission, återvända till mitt regemente. O! min evigt älskade Thilda, misstyck, o! misstyck ej, att äfven den älskande brudgummen, din egen lycklige Gustaf, ehuru ögonblickligt det ock lät sig göra, på sin glada förlofning ville vara närvarande, och förlåt hans kitslighet, som oaktadt öfvertygelsen om ditt ömma hjertas tro, dock icke kunde afhålla sig ifrån sällheten att af dina egna läppar höra det ljufVa upprepandet af din saknad, och fortfarande beständighet".

Under dylikt joller, hvar vid de så kära namnen: Gustaf, Ferdinand, omvexlade, och den confunderade Mathilda icke undgick vårt myckna gyckel, försvann — den herrliga gudasköna morgonen hvarunder ingen enda af det lilla sällskapets medlemmar tycktes ihågkomma den behöfliga hvilan, förr än sluteligen den redan högt skridne solen med sina, genom fönstren inkastade guldstrålar, verksamt påminde derom.

Att tvenne härpå följande veckor, af Mathildas vänner, stundeligen tillbragtes i hennes glada omgifning, under vexlande nöjen, och hjertelig trefnad, är begripligt; och var det verkeligen endast det lifgifvande hoppet, Mathildas man lemnade henne, att ännu denna sommar jemte henne besöka hennes fordna kära hem, hvilket förmådde mildra den saknad, skilsmässan ifrån den ena ömma vännen, så naturligt åstadkom den andra.

* * * * *

Att nu äfven, här bifogadt, medföljer den agtningsvärda äldre Friherrinnan Y——s i korthet beskrifna lefnadsöden, bör ej förefalla mina läsarinnor underligt, då jag går att säga dem, det hennes eget goda medgifvande lemnat anledning dertill. — Efter en treflig dags tillbringande hos henne, inom en sluten krets, hvarunder tidsfördrifvet för oss en hvar, oaktadt den rodnande Mathildas ofta dervid yttrade motsträfvighet, utgjorde afhörandet af hennes mig nu formeligt öfverlemnade anteckningar, dem den långe Pastor R. med verkelig pathos oss föreläste, lemnade ändteligen, efter många förnyade böner, samt föreställningar, den vänliga Friherrinnan tillåtelse om införandet af den lilla skrifteliga gåfva hon på bröllopsdagen till sin unga svärdotter öfverlåtit. Att denna tillåtelse med tacksamhet antogs, blef alltför tydligt, äfvensom att jag (ägarinnan till de öfrige anteckningarne) icke blef långsam med dessa sednares bifogande till de nyssnämnde. Afskriften deraf följer således:

Friherrinnan Y——s egenhändiga anteckningar.

Gåfvo till Maihilda Y., född S.