Den 7.

Frukost-timmen var i dag knappast passerad, då Fröken Doll, under mycket buller, inhoppade i mitt rum; hon gjorde vid sitt inträde ett allför kosteligt experiment, hvilket, i anseende till den öfverbalans kroppen dervid tog, ett ögnablick såg rätt vådligt ut, men slutades dock så lyckligt, att endast tvenne invid hvarandra stående stolar, vid denna oväntade katastrof, kullstjelpte, och Fröken omsider, efter den piruette, hvartill de intrasslade fötterne föranledt, förbryllad och högröd tvärstadnade midt på golfvet. Hon såg högst förlägen ut öfver detta misslyckade saltomortal, och som hennes bryderi verkeligen höll på att smitta mig, tog jag mig i hast mod och frågade, utan att låtsa fästa uppmärksamhet vid det nyss förefallna: "om hon redan ärnade sig till gymnastiken, och möjeligen vore kommen att afhemta mig?" — "Ja, ja, ja", svarade hon, nu afläggande sitt bryderi, och sedan hon således återvunnit sin fattning, gick det af sig sjelft; kullbytten var glömd, och färdig att göra en ny, framhoppade hon åter ett par pas de deux, och stod nu framfor mig i hela sin intagande gymnastik-kostume, ett par vida gulrandiga kulotter, neduti hopsnörpte likt välpinnade korfvar, samt en stor rotig, mångfärgad mecka, hvilken utan all slags bandage eller bälte, likt en brokig vinge, ständigt flaxade ikring henne. Nu satte hon med sjelfförnöjd min båda händerne i sidorna: "säg, hvad tycker ni om denna drägt, är den ej otvungen och lätt? man har i den afskakat alla bojor, andas sä fritt, kan röras ogeneradt, den eljest hopklämda kroppen är nu böjlig att sträckas hit och dit, och framför allt ser ni, kan man i den göra de oöfverträffligaste klättringar och språng på våra stegar och ställningar, och, fortfor hon helt exalterad, få se, få se, om icke ni af allt detta blir så betagen, att ni rätt snart blir en verksam medlem af vårt samfund." — "Jag vill ej försäkra", återtog jag nu, "men jag tror fullt och fast, att sådant ej händer, så länge ej sjuklighet tvingar mig dertill." — "Sjuklighet", utropade Fröken, "jag är Gud ske lof ej sjuklig, men då man med så litet kan förebygga sjuklighet, så"…

"Jag tror likväl icke att jag kommer alt deltaga i detta försiktighetsmått, bästa Fröken", inföll jag nu åter och började göra mig färdig att åtfölja henne. Vi afreste i den präktiga landeau, som, med ett par frustande bruna hästar förespänd, stod väntande framför trappan. Ehuru Fröken försäkrat mig det jag ej skulle ångra mitt besök, kunde jag dock ej dervid erfara det stora nöje, hvarom hon så mycket talat, då jag undantager det hon sjelf, eller rättare hennes ovighet, förskaffade mig. Antalet af Gymnastiserande var temmeligen stort, omkring tjugu à trettio; dessa undergingo sina pröfningar med resignation, och syntes en del onekligen erfara lidanden, hvilka ej genom dessa muntra lektioner kunde förmildras, men åtminstone utvisade ej fröken Dolls, och en och annans glada ansigten någon smärta; hvad i synnerhet den förstnämnda beträffar, gör jag mig ej samvete af, att så raillant yttra mig; hon medgaf ju sjelf sig vara fullkomligt frisk. Men, jag återgår till mitt ämne: fröken Doll, hvilken verkeligen roade mig en stund, i det hon, under mycket bråk, fet och rödbrusig, ansträngde sig att i kapp med en kamrat genom repstegarna dingla sig upp och ned, och sluteligen, lik en stampsäck, nedföll till golfvet innan hon nådde stegens nedre trappsteg; hon lyckades ej bättre, då hon medelst en hängande lina skulle öfverhoppa en slags bröstvärn, eller (som jag barbariskt nog skulle benämna det) trädbock. Turvis hade eleverne gjort sina hopp deröfver, hvari i synnerhet några excellerade, då min Fröken, temmeligen säker om sin kupp, med kraftlulla händer bemäktigade sig linan, lunkade af, men paff! olyckligtvis tvärstadnade midt för bocken, utan att äga förmåga upphinna dess stolta rygg; detta var och förblef henne allt vidare omöjligt, oaktadt alla förnyade försök. "Nå, tyckte ni ej det var roligt att se?" frågade mig Fröken, då vi åter sutto i vagnen. "Å ja, öfningarne äro mångfaldiga, och vighet fordras visserligen att med färdighet der kunna slå sig igenom, likväl tror jag barn bäst taga sig ut dermed; såg Fröken till exempel den lilla flickan, som klättrade högst, upp i cupolen, och sedan med verkelig grace nedskrann? den tyckte jag om." — "Ja, ja, jag vet, lilla Mamsell T., ja, hon är ovanligt vig och spenstig, nå dertill fordras också blott liten vana, hon har redan länge öfvat sig med gymnastik." Sålunda, under ständigt upprepande af, att till denna skicklighets ernående endast och allenast fordrades liten vana, uppnåddes mitt hem, dit Fröken artigt nog behagat följa mig. Vid min hemkomst mötte mig en liten billet ifrån Rosa, hvilken ville underrätta sig om jag på eftermiddagen vore hemma, då hon lofvade besöka mig; hon ville, skref hon, gerna före den snart inträffande resan till Liljedahl, tillbringa en eftermiddag hos mig. Du kan väl föreställa dig, älskade Emilia, huru hjertligt detta förslag gladde mig; jag hastade således att, med Friherrinnans tillåtelse, bedja Rosa vara välkommen. Hon kom då Friherrinnan ännu hvilade middag, och bortpratade en rätt munter timme tillsammans med mig; vi sutto i mina rum, hvilka föllo henne oändligt i smak. "Du är glad och lycklig nu söta Mathilda", inföll hon då jag med oförställd glädje gjorde henne uppmärksam på den trefnad och de mångfaldiga beqvämligheter Friherrinnan i öfverflöd beredt mig. "Jag ser det bestämdt, ack! hvad det är glädjande;" härvid föll hon mig om halsen och stora klara, det hjertliga deltagandets oförfalskade tårar lyste härunder i de sköna ögonen. "Ja, jag är verkeligt lycklig, söta Rosa", upprepade jag, "men framför allt utgöres min lycka af det ömma moderliga bemötande jag minutligen röner af Friherrinnan. O! om ni alla visste huru obeskrifligt god hon är."

"Ja, så har också mamma alltid sagt", återtog Rosa, "hon har, i trots af Mamsell Bergbruns elakhet alltid lyckönskat dig, ty mamma känner igenom många fattiga familjer Friherrinnans otaliga välgerningar, ehuru de alltid i största tysthet utöfvas. Ännu helt nyligen köpte hon åt en fattig skomakare och hans i yttersta armod lefvande familj, ett litet under Liljedahl liggande hemman; fadren, en trägen arbetare, hvilken, under en nykter och anständig lefnad, genom sin flit uppehållit de sina, samt under sin hustrus årslånga sjuklighet förskaffat henne medicin och läkarevård, såg helt oförmodadt, genom grannens vårdslöshet, hvars hus först nedbrann, sin lilla koja äfven förvandlad i aska; hvar skulle det arma folket finna tak öfver hufvud, och hvar mannen tillgångar att åter förskaffa sig verktyg och tillbehör till fortsättande af sitt arbete? Friherrinnan Y. skaffar sig snart underrättelser om hans uppförande, kallar honom till sig, erfar nu familjens oskyldigt iråkade elände samt låter genom tredje hand för hans räkning af pappa köpa det omnämnda lilla hemmanet, der karlen nu redan, jemte hustru och barn, åter lycklig blefven, stundeligen välsignar den menniskoälskande varelse, hvilken han har att tacka för sin bergning och utkomst; pappa säger, att mannen med drift och arbetsamhet samt tillhjelp af högst tvenne personer, kan der blifva behållen karl, i synnerhet som han af sin äldste son redan erhåller betydlig hjelp. Hvad hon måtte känna sig tillfredsställd den hulda Friherrinnan, som, jemte en god, varm vilja, äfven äger förmåga att utöfva så mycket godt." Vårt samtal afbröts nu af Friherrinnans personliga mellankomst; hon välkomnade vänligt Rosa, underrätta sig om dess föräldrars helsa samt frågade skämtande mig: "om hon, (Friherrinnan) i dag fick föreställa mitt främmande, eller om hon som gammal, och utgörande tredje person föreföll de unga öfverffödig. Jag vågade, till bevis på mitt fullkomliga ogillande af denna sista mening, kyssande den älskade handen, ledsaga henne till den beqvämaste plats den mjuka soffan erbjöd, framsatte en pall under hennes fötter, på det hon riktigt väl skulle trifvas, samt serverade derefter henne, Rosa och mig, med vår älsklingsdryck, det herrliga rykande kaffet. Med Rosas tillhjelp var jag lycklig nog att medelst sång och musik bereda Friherrinnan ett par rätt njutningsrika timmar. Vi sutto som bäst öfverlemnade åt en ren glädje, då betjenten hastigt anmälte Grefvinnan X. och denna straxt derefter inträdde, icke i Friherrinnans, nej i mina rum; Friherrinnan uppsteg; persvaderande Grefvinnan att instiga på hennes sida, men med öfvertalande vänlighet afböjde Grefvinnan detta förslag, försäkrande, det hon med största nöje skulle qvarstadna här, hvarest genom musiken så mycken trefnad vore att förvänta", vid dessa ord gjorde hon för Rosa och mig en liten artig bugning, samt nedsatte sig jemte Friherrinnan, i soffan. Denna var — altså Grefvinnan X., om hvilken Majorskan Pygmeus hade talat; jag hade ju föreställt mig henne såsom en redan till åren kommen bedagad dame, med hög uppsatt mössa, och välstärkt, uddad ståndkrage, samt uttrycket skarpt och respektbjudande; nu deremot öfverraskades jag af en varelse, ännu ung, och jag skulle tillägga, outsägligt vacker, om ej de af en tärande sjukdom redan något förändrade dragen motsade mitt påstående, men oemotståndligt behaglig, så vågar jag bestämt kalla henne; kring den hvitaste panna nedföllo mörka lockar, icke af de moderna, hvilka såväl klädde Fröken Doll, nej, långt derifrån, men af de skönaste och rikaste, som ännu någonsin prydt en öppen panna eller smekt en rundad kind; den fina näsan, munnen, öfver hvilken jemt ett litet drag af presence d´esprit hvilade, och hvaruppå jag genast igenkände en lefvande själ, den imponerande, smerta kroppsbildningen, det hänförande, litet öfverlägsna, i den fina nackens något trottsiga tillbakakastande, dock! hvad vill allt detta, ehuru förskönande det hela, säga, då man betraktat dessa ögon, för hvars uttryck jag ej äger något namn; du ler måhända åt mitt svärmeri, då jag säger dig, det jag endast i ett ansigte förut läst detta höga, detta himmelska, detta obeskrifliga! mins du den herrliga altartaflan på konstkabinettet i P.? detta fulländade mästerstycke af den odödlige R.O! du minnes den säkert, och kan utan mina fåfänga försök tänka dig, hvad jag dock omöjligt, omöjligt skulle söka göra dig tydligt. En omsorgsfullt broderad skir, hvit krage föll sluteligen öfver den i det ljusaste blå, färgade öppna tibetsrocken, hvilken, tillhållen endast af en lätt gördel omslöt den smerta gestalten. Förstummad åhörde jag en stund det oändligt ljufva och älskvärda i Grefvinnans konversation, de lätta och naiva, men tillika skonsamma infall hon då och då framkastade, och kunde längre ej afhålla mitt hjerta den beundran hon hos mig väckte. "Och detta är Guvernörskan X." framhviskade jag till Rosa, då Grefvinnan, under enskildla samtal, språkade med Friherrinnan. "Ja, och huru så? frågar du det emedan du ej trodt att så mycken själ, så mycken känslighet och intagande godhet kunde förenas med den stela etikettens fordringar, med rikedom och börd? Ack! söta Mathilda, sällsynta äro visserligen dessa exempel, men ser du, de gifvas dock." Nu tog mig Rosa under armen och förde mig in i det hemliga statsrådet, min sängkammare, der hon med få ord berättade mig huru Grefvinnan X——s svärmoder, ehuru redan öfver åttatio år, utgjorde den klart strålande perla, hvilken i den Grefliga kronan spridde ljus och sällhet öfver hela familjen. Jag fick nu veta, att Grefve X. varit tvenne gångor gift; att han i sitt första äktenskap ägde tvenne arfvingar, en son, hvilken redan vistades vid academien, samt en dotter om sjutton år; att det sednare giftet skänkt honom trenne, ännu minderårige barn, och var det för att fira den vördade farmodrens åttationdetredje födelsedag, de af Majorskan omtalte tableanerne voro arangerade. Friherrinnan kom nu, att på Grefvinnans anmaning bedja oss spela ett stycke à quatre mains, hvilket vi kort förut tillsamman exequerat, derefter spelade jag vår sonat, och sjöng med Rosa några nyare sångstycken. Grefvinnan tackade oss och syntes nöjd, och om jag ej synes dig alltför egenkär, säger jag dig att det gick bra. Efter theét uppstod Grefvinnan, ty hennes vagn hade redan anländt, tog afsked af Friherrinnan, nalkades mig, kyste mig, hvilket här eljest ej mera är bruket, samt bad mig ej neka sig det nöjet, att tillika med Friherrinnan den 13:de Juni skänka henne ett besök, då ungdomen (härvid nickade hon åt Rosa och mig), kunde påräkna en munter afton. Jag neg ödmjukt samt yttrade med enkla ord, en tacksägelse för Grefvinnans godhet. Friherrinnan syntes synbart belåten med denna vänliga anmaning, samt hoppades äfven, det intet måtte hindra henne ifrån åtnjutandet af denna glada dag. "Den trettonde", sade Rosa, så snart Grefvinnan lemhat rummet och började räkningen ifrån tum till tum, "i dag hafva vi den sjunde, låt se, en, två fre, fyra, fem, sex, precis efter sex dagar, ack! då äro vi ännu qvar: efter sex dagar, hvad det skall bli roligt! hör söta Mathilda, huru tänker du kläda dig? men hvad, du är ej glad, hvarföre är du i hast så bedröfvad, just då så mycket bjuder dig motsatsen, säg, hvarföre lider du nu Mathilda?" — "Goda deltagande Rosa", afbröt jag nu, "denna veka, ömma själ, jag vill ej mera oroa dig, jag vill åter bli glad." — "Men säga mig vill du dock", smekade Rosa, "hvad som så hastigt störde din glädje, du var ju nyss så munter; säg dock Mathilda?" — "Jo det vill jag, huldaste Rosa, jag var redan förut i min själ bevekt, och då jag nu hörde Grefvinnan omtala det nöje hennes bal skulle förskaffa oss, blef jag ännu mera upprörd, Rosa! jag har ej dansat sedan mina föräldrars död!"… "Söta, söta Mathilda!" snyftade nu Rosa, kastade sig handlöst ned i soffan och gret öfverljudt. Jag hade nu all möda att lugna Rosa, satte mig vid flygeln och började spela! "fria vill Simon Sälle", så länge och så allvarligt, till dess Rosa under tårar, ifrån kudden upphöjde hufvudet, började betrakta mig, samt sluteligen, då jag ej längre mäktade återhålla ett ofrivilligt skratt, rätt hjerteligen instämde deri. Friherrinnan kallade oss nu intill sig, förde oss till en korg fullrågad med de skönaste vindrufvor och appelsiner, hvilka just nu genom gamla Grefvinnan X. blifvit henne tillsände, samt bad oss deraf mätta oss, sjelf vågade hon ej fortära deraf. Rosa svalkade med begärlighet sina glödande läppar med de saftige drufvorne, samt stoppade för den lilla Victors räkning en frisk appelsin i sin pirat; vagnen hade äfven redan kommit, för att afhemta henne, och med hennes afresa slutades också denna glada afton. Åter "en god natt", dröm Emilia! om din sannaste vän Mathilda.

Den 10.

Upptagen dels af visiter dels af contra visiter samt små bestyr för den hos Grefvinnan X. blifvande balen, har jag på dessa tvenne dagar endast hunnit tänka, men det likväl rätt hjertligt och offa på dig. Denna tredje skulle dock ej — så beslöt jag — försjunka i natt, utan att jag med dig fått bortprata en vänlig stund. Du tycker väl, och det med skäl, att tvenne fulla långa dagar borde gifva rikliga änmen till meddelanden men så är likväl ej. I förrgår var Friherrinnan ovanligt rask, och proponerade, sedan vi med arbeten tillbringat vår förmiddag, att på eftermiddagen resa ut på ett par besök. Friherrinnan önskade hafva mig med, och hennes önskan är min käraste lag. Hon gjorde alltså en visit hos Ofverjägmästarinnan Bjellerdorf, men nej, hon lemnade henne endast ett visitkort; ty lyckan, eller olyckan fogade, att Öfverjägmästarinnan ej var hemma. "Ni har ju sett Öfverjägmästarinnan, Mathilda?" frågade Friherrinnan under det vi till Friherrinnan C. fortsatte vår curs; "ja." — "Denna person är en medlem i sällskapslifvet, till hvilken regelmässiga besök ej får åsidosättas, men, ni såg och hörde ju henne i flere dagar, jag behöfver således ej öfver henne göra er en beskrifning; hon förklarar sig sjelf för ett uppmärksamt öga." Vi stadnade nu framför Friherrinnan C's hus, och voro så lyckliga att blifva emottagne. Du mins väl, Emilia, den personliga, ehuru fjera presentation jag å Ångfartyget gjorde; dig af Friherrinnan C. och dess trenne döttrar? samma Friherrinna och samma fröknar visade sig nu, de sednare i ståtliga moderna kostymer, der ej en rynka, ej ett snöre förfelade sin plats; raka och cirklade emottogo de Friherrinnan, samt helsade äfven i nådighet — sedan Friherrinnan föreställt mig dem — mig ett gracieust välkommen. Denna korta visit medförde ej något särdeles nöje och efterlemnade således ingen längtan till dess återförnyande. Det återstående af aftonen fortgick med att för Friherrinnan högt uppläsa stycken utur hennes favoritlektyr "Schiller", och härmed slutades dagen. I går stod jag ännu och rangerade min toilette, då Friherrinnan lät kalla mig, jag hastade in till henne. "Gör er beredd, Mathilda lilla", yttrade hon, nickande till mig en god morgon, "att tillsammans med mig göra en liten tur uti staden; jag har hvarjehanda små uppköp att göra, och önskade gerna att ni åtföljde mig." Jag ordnade nu i hast min klädsel, påtog mig hatt och shawl, samt skyndade att åter infinna mig hos Friherrinnan, hvilken äfven var färdig; vagnen körde fram och nu bar det af. Vid en Galanterie-bod lät Friherrinnan hålla, samt utsteg, åtföljd af mig. Nu lät hon i boden, af präktiga siden och florpackor, nedtaga de yppersta, vis à vis dem rådfrågande min smak, men som jag omöjligt kunde inse hennes afsigt, eller i dag förlika mig med hennes smak för ljusa, med hennes ålder ingalunda öfverensstämmande färger, sade jag beslutsamt: "Friherrinnan måste godhetsfullt ursäkta mig, men i dag förmår jag ingalunda yttra min smak, i anseende till Friherrinnans val, jag skulle då våga säga, att alla dessa färger äro för Friherrinnan mycket för lystra." — "Ja för mig, sannt nog, Mathilda, men för er?" — "O! min nådiga friherrinna, för mig?" — "Ja för er, ni misstycker väl ej att jag önskade få bestämma er klädsel på den första bal ni jemte mig bevistar?" — "Ack Fru Friherrinna, denna godhet…" — "Välj nu blott, välj, men enligt min alfvarliga bestämda önskan, något af dessa dyrbarare; låt se, på hvilket af dessa er smak faller", och härvid framradade hon flera packar de aldraherrligaste sidentyger, ljusröda, gula, blå, samt hvita.

"Då Friherrinnans godhet tillåter mig något val, väljer jag utan tvifvel detta", och härvid framsköt jag ett bländande hvitt silfveraktigt tyg, med de skönaste iväfda blommor; "men Fru Friherrinna, jag torde ingalunda behöfva ett så dyrbart plagg, måhända kunde i min garderobe finnas någon, ehuru ej så präktig, dock passande klädning, som, då man betänker mina tillgångars ringhet, skulle bättre anstå mig; denna är" … "alldeles passande på en stor bal, min lilla Mamsell, utan pretention", hviskade Friherrinnan mig vänligt i örat, ty betjeningen återkom nu ifrån sina beskickningar, bärande askar, lådor etc etc., hvilka alla uppradades på disken framför oss. Nu lät Friherrinnan af det hvita tyget afmäta en dubbel mängd af alnar till en rik klädning, yttrande sig högst nöjd öfver mitt val af färg, aflade åter dubletter af silkesvantar, silkesstrumpor, sidenskor, blonder och dyrbara shawletter, och lät sedan hon liqviderat alltsammans, bära det till sin vagn; nu befallte hon kusken stadna vid Fru Köller, stadens förnämsta modkrämerska, och här förnyades åter hennes mot mig visade godhet; enligt egen smak skulle jag nu, utur det rika förråd af de utsöktaste franska blommor, hvilka här framlades, välja mig en hårprydnad; mitt val stadnade ovilkorligt vid en utmärkt vacker halfkrans af förgät mig ej, och hvita bellis; "denna, — om jag får?" Friherrinnan nickade ett bifall; "välj ännu en, för en flicka af omkring edra år, men litet gladare färg." Jag valde åter en med ljusröda bellis och hvita spiriga fjederblommor, den var obeskrifligt vacker. Nu tog Fru Köller under Friherrinnans tillsyn ett mått af mig till den eleganta klädningens förfärdigande, ty det deltes i tvenne delar, den andra hälften medtogs, och vi rekommenderade oss. "Huru skall jag någonsin kunna göra mig förtjent af denna gränslösa godhet", framstammade jag, då jag ändteligen invid Friherrinnans sida satt i vagnen, huru mycket uppoffrar icke Friherrinnan nu, och hvarje ögonblick genom denna omsorg, denna aldrig upphörande moderliga ömhet. Jag söker förgäfves ett ord, som kunde tyda den tacksamhet jag känner för dessa otaliga välgerningar. Friherrinnan såg på mig, med denna hjertliga blick, hvilken utan ordens tillhjelp förklarar så mycket, lade flygtigt sin hand uppå min, och sade med vänlighet: "nå väl Mathilda! låt mig då alltid af ert hjerta erhålla denna barnsliga benämning, anse mig verkeligen som er ömmande mor, och jag vill med tillfredsställelse i er, hylla en älskad tillgifven dotter; gör mig nu genast en hjertlig fägnad, tillade hon då vi redan gingo trapporne uppföre till hennes våning, och res! med denna bagatell till Rosa B. Det är du Mathilda, som gifver henne detta lilla minne för hennes vänskapliga bemötande, under er gemensamma ångbåtsfärd; bör du det, härigenom kan du på ett anständigt sätt, godtgöra den omsorg hennes far möjligen under denna tid hade för dig", och nu afskiljde hon de effekter, hvilka skulle tillhöra Rosa, samt afskedade alltsammans. Rosa hoppade af oförställd barnslig glädje omkring mig, vid hvart enda pakett jag, framkommen till henne, upptog. "Ack! så skönt! så skönt!" skallade hennes högljudda utrop; i synnerhet förtjuste henne den verkeligen ovanligt vackra blomsterkransen; hon sprang till spegeln, lade den på sina lockar, dansande, under innerlig förnöjelse, kring rummet; Hofrådinnan berömde det rara tyget, complimenterade öfver Friherrinnans oförväntade godhet, brydde Rosa för hennes danslust, och säkra förväntan på den Grefliga bjudningen, hvilken möjligen kunde uteblifva; då Rosa till denna sista invändning immerfort åberopade sig de meningsfulla blickar Grefvinnan tillsändt så väl henne, som mig. Jag lemnade nu Rosa åt sin lifliga glädje, ännu öfverenskommande om ett sammanträde före den vigtiga dagen, samt afreste.

På eftermiddagen: fortsättning med läsning af Schiller; och tankar vidare på dig Emilia. "Vivat!" skref Rosa på en liten rosenfärgad papperslapp, hvilken, af hennes fina fingrar bildad till en sirlig biljett, tidigt i dag morgons mötte mina blickar, "Vivat! bjudning till Grefvinnan X., att den 13 hos henne dricka thé och passera afton." — "Hvad säger nu mamma om allt detta?" triumferade Rosa, då hon en timme derefter i egen hög person till mig inträdde, att för de herrliga presenterne hos Friherrinnan aflägga sin skyldiga tacksägelse; "hvad säger nu mamma tror du, då hon oaktadt sitt bryderi till mig i går, straxt efter det du lemnade oss, genom Grefvinnans betjening emottog invitationskorten?" — "Hon säger väl, att ymnigt vatten fallit på din qvarn kära Rosa", inföll jag, "men tror du ej, att mera skämt än ofvertygelse låg under detta din mammas yttrande?" — "Jo, jag tror nästan så", återtog Rosa, "ty mamma roar sig verkeligen lätt ofta, att i dylika fall raillera." Nu ingick Rosa frimodigt till Friherrinnan och återkom snart nog, sedan, enligt sin utsago, hon med möda fått tillfälle tacka för gåfvorne. Friherrinnan hade alltid behändigt undvikit detta ämne. Rosa uppehöll sig ej länge hos mig, emedan några af hennes far väntade middagsgäster fordrade hennes hemmavaro.

Rosa hade just hunnit lemna oss, då en Postiljon inträdde och till Friherrinnan aflemnade ett bref; knappt hade hon kastat ett öga på utanskriften, då hon, under ett högt glädje-utrop, uppslet couvertet och häftigt tryckte brefvet till sina läppar, "ifrån min son! dessa efterlängtade rader", var allt hvad hon under glädje och öfverraskning förmådde yttra. Hon ilade så fort det lät sig göra till sina rum, och jag — aflägsnade mig till mina. Hennes son! upprepade jag för mig sjelf… Hon hade en son! derom hade hon ännu aldrig nämnt. Denne var en person, så oförmodadt framträdd på scen, så jag knappt kunde förlika mig med möjligheten af hans tillvaro. Och hvar vistades denne son? liknade han i mildhet och englagodhet sin mor? dessa voro allt frågor, hvilka jag ännu, intagen af förundran, oupphörligt gjorde mig sjelf. Glad på Friherrinnans vägnar satte jag mig ned, samt började på Pianot preludera några toner, och sjöng, likasom inspirerad, utan någon bestämd melodie — dessa enkla, men passande verser, författade af vår älsklings-skald:

"Svala du, som rör så gerna vingen,
Med ett tröstens bud till henne flyg,
På dess skuldra sitt, och sedd af ingen
Dessa ord i hennes öra smyg:
Goda moder!
(här vågade jag endast för tillfället förändra benämningarne)
om din son du saknar,
Hör hans trogna hälsning genom mig,
Nästa morgon, endast vinden vaknar,
Lossar han sin båt och söker dig
Lång är vägen, och han sjelf behöfver,
Vindens hjelp, att klyfva fjärd och sund,
Men; —"