Till vår lycka anlände just H:s M:ts i Zansibar kustångare Barava till Mozambik och tog — med Adamji khan's bistånd — oss ombord.
Värkligen en afrikafärd till sjös och till lands såsom få. Jag är ej tillräckligt falsk för att ej medgifva, att det började blifva tillräckligt af detta traskande med påsen på ryggen och stafven i hand, — ja — af sjöresor med; af alt detta tiggande. Tigga kallas hemma att "vigga" och detta tröstade mig något.
Med ett visst välbehag sträkte jag emellertid ut mig på den af Adamji "lånade" madrassen, högt på ofvandäck. Simo Eskola lade sig nere på storluckan, där han tykte det blåste mindre.
Fundersam låg jag på rygg och blickade upp mot tindrande stjärnor och lysande månhalfva, då tvänne i hvita burnuser klädda zansibarmän artigt förfrågade sig om de fingo taga sina sofplatser vid min sida. Det var riktigt hyfsade karlar.
— "Med nöje" — svarade jag på samma språk som de tilltalat mig eller engelskan.
På det viset fick jag i hast två präktiga karlar till sällskap och två hyggliga negrer till vänner.
De hette Mohammed — en lång, ståtlig, allvarsam man — och Abdallah — en liten, liflig, munter figur. Bägge voro af H.M. Stanleys män.
Den ena hade som alldeles ung varit med genom "De Svartes världsdel" och sedan tjänat i Kongo under Stanleys generalguvernörskap. Den andra hade varit med på Emin-pascha expeditionen.
Se där tvänne afrikaresande, som förvandlade mig till en nolla eller kanske, med fästadt afseende vid alla strapatser och utstånden lifsfara, till + 1.
Flere floder flyta ned i oceanen emellan Mozambik och Zansibar. Deras utlopp hafva bildat vikar och en större eller mindre skärgård uti dem. En dubbelflikad vik, där vi med ångan uppe aflastade några kolly i en båt, bar den kuriösa benämningen Memma, medan en flod mera norrut hette Luuri — ett namn som hos mig uppväkte ett vemodigt minne ifrån hemmet.