Vi hafva skridit öfver den tysk-afrikanska gränsen och floden Rovuma är bakom oss. Kusten blir alt mera pittoresk. Uddar och holmar; än låg-, än högland. Vid floden Rufidji och ön Mafia utskjuta långa uddar, hvilka bilda värkliga fjordar. Dar-es-Salaam, Monada, Vindi och Mago äro nästan sagolikt natursköna, äfven genom den tropiska vegetationens yppighet. De små floderna Rufus och Wami bilda underbara dalar. Sadani och Bagamoyo, hvars bakom sandreflarne liggande gredelinblå, höga kullar under klara dagar tydligt skönjas likt mörka molnlager under den 4 à 5 timmars ångbåtsresan till Tjanguebar, som namnet å orten uttalas.

Tjanguebar (Zansibar) gjorde på mig ett mäktigt intryck, om också ej ett Konstantinopolitanskt.

En frisk vind hade, sedan ett par störtskurar rensat luften, kommit svalkan på aftonkvisten att öfvergå i kyla. Så 5 à 6° nära ekvatorn vi än voro ilade frossbrytningar genom våra utnötta kroppshyddor.

Abdallah och Muhammeddi skaffade oss ett provisoriskt logis hos en man från St. Helena.

Ehuru för närvarande den tillbakadrifna arabiska aristokratins stamhåll är Zansibar jordens mest kosmopolitiska samhälle.

En ståtlig syn, ännu grannare än vår s.k. Majparad, ni må tro mig eller icke, företedde de olika nationernas stora prydliga örlogsmän, som i länga rader sakta gungade på böljorna. Af H:s M:ts egna ångare fans äfven ett antal tillstädes. Åtskilliga seglare likaså, bland annat en norsk bark; hvilken hamn på jorden hyser ej åtminstone en norsk skuta! Driftigt folk de där norrmännen på alla gebit, ehuru för mig — och för mången norrman deras fatala gurgel med svenskarne förefaller vara ren extra humbug.

Ja, nog pluggade jag geografi i unga år och har sedan af ödet blifvit förledd att blifva praktisk geograf, men så många olika nationaliteter jag fick se och höra i Tjanguebar, trodde jag det icke fans till här i världen — ingenting vet man, fast man pluggat — till och med förnäma ryssar, som varit på elefantjakt till Mpu — Mpwa, upptäkte jag — naturligtvis drickande champagne tillsammans med några franska chansonetter. Ja, skall jag nu räkna upp alla människor jag såg, alla språk jag hörde — vi talade finska — alla de ting jag betraktade…

Kameler med förbundna ögon — användes som kvarnar…

Ett sultanens hofekipage, förespändt med fyra snöhvita araber d.v.s. med fyra arabiska hästar, hvilket med ljungande fart reste ut ur staden, förbi fängelset — en sevärdhet — och utmed den goda chaussén, som leder rundtom ön Zansibar.

De döda bufflar, åsnor och kameler, och en och annan neger, som här och där låg på samma chaussé och dem polisen ej hunnit undanskaffa.