De vackra villor i dälder och på kullar, hela ön omkring, skuggade af härliga pandan- och andra träd, omgifna af blomsterrabatter, som tillhöra konsuler eller rika köpmän — af alla möjliga religioner.
Sultanens stora nya palats midt i staden och just midtemot tullkammaren. Palatset är en fyrkantig byggnad i fyra våningar, grönt till färgen och med balkonger löpande rundtom. Täkta gångar leda högt upp i rymden; en till harem bakom torget, en annan till hoffängelset, en gammal ruin, vid den förnämsta gatan, en tredje till högvakten, där af general Mathews inexercerad vakt i persisk-franska uniformer ständigt logerar, en fjärde ändtligen till stallet, där den famösa suggan kan beses. Suggan är där för att fan skall fara i den och icke i hästarne. En femte underjordisk gång, från en lönndörr, är gjord för H:s M:t själf, troligen för knepiga tillfällen.
Mottagningstiden ser man på torget strax utan för palatset allvarliga, till tänderna beväpnade arabhöfdingar, i prunkande silkes- och sammetsdräkter, långsamt gå fram och tillbaka, i det de ibland sända en halft förstulen, trånande blick till balkongen, där arabernas förste adelsman snart borde visa sig. Längre bort på torget står plebs, bestående af nyfikna europeiska matroser, negrer med bakbundna händer i långa rader, med väktare och riskarlar bakom sig, några indiska köpmän, fria Suahilis, ett halft dussin chansonettsångerskor med sin impressario och jag, m. fl.
Kl. 11 f.m. visade sig sultanen på balkongen omgifven af vizirer och en eller annan konsul.
En grant utstyrd ceremonimästare höll ett andragande ifrån torget till en annan ännu grannare gubbe uppe på balkongen.
Sultanen vinkade med ena handen och arabfurstarne klefvo strålande in i palatset. Sultanen vinkade en gång till! Impressarion och hans chansonetter, ännu nytrare än de mörka ädlingarne, försvunno äfven de i palatsets portal. Sultanen höjde ett finger. Samtliga bakbundna negrer fingo ett kok stryk, hvarpå de släptes fria och löpte sin kos.
Sultanen vinkade ej mer utan gick fram till balustraden, blickade ett ögonblick ned till oss, vände sig om och gick. Det samma tänkte jag göra, då — — — några "lifvade" engelska matroser från Mombassa och tyska från Bagamoyo begynte applådera från ett hörn af torget. Lyckligtvis fick en europé dem bort, han bjöd dem antagligen till någon krog på en snaps, innan någon skandal skedde.
På den långa, till bron åt Ungudja sig sträckande gatan var vandraren i tillfälle studera lif och typer från alla världsdelar; ja somliga skulle man trott tillhöra en annan planet.
Bagaren i värsta farten framför ugnen bredvid hofslagaren, som just håller på med att sko några trilska muldjur, medan mjölnarens pojkar drifva ett par kameler i utslitet skinn, gående med bundna ögon omkring ett valsvärk. Ett dussin ammande negresser. En fotograf som aftager dem och en engelsk lord som ser uppå. En lång rad kvinliga fångar — slafvar? — sammanlänkade vid en kedja, med sin jovialiska uppsyningsman. Indier, kineser, malajer, mulor, åsnor, getter, svin — härstädes ingen märkvärdighet sedan engelsmän och tyskar annekterat fastlandet; vidare engelsmännen och tyskarne själfva, negrer i oändlighet, araber, madagasker, kattor, hundar, sjömän och jag; — ts — där kommer ännu vaktparaden under tonerna af flöjter och trumpeter.
Simo Eskola är ånyo insjuknad i feber. Märkligt att den starka karlen var känsligare för sjukdomar än jag, klene man. Efter stor möda fick jag honom in på franska hospitalet, hörande till "La mission catholique Française, Congrégation du S:t Esprit de S:t Coeur de Marie, fondé 1842." Denna mission är, näst den engelska Afrika-missionen i Zansibar, den förnämsta i världen, och hafva missioner gjort någon nytta, så är det dessa bägge, hvilka förfoga öfver stora tillgångar och ledas med insikt, energi samt en värklig kristlig själfuppoffring. Hafva jesuiter gjort illa i Europa, så nog hafva de sökt reparera det i Sydamerika och Afrika. Biskopen i franska missionen heter för närvarande M:ngr de Courmant och "Le père supérieur" är den ädle A. Le Roi. I Daar-es-Salaam är Le pére Allemande chef. Andra abboter äro Sacleux och Cauche. Vill man nödvändigt skicka en skärf, så är det till Le père A. Le Roi. Den mannen kan och förstår därmed göra mera nytta än alla skandinaviska och finska missioner tillsammans.