Genom Superiörens kristliga godhet fick jag äfven själf logis i klostret. Utsikten från mitt lilla fönster där förde blicken öfver till institutet S:t Coeur et S:t Esprit och den stora planen däremellan, där arabiska dhows ur- och inlastade sina frakter. Slafvar och slafvinnor släpade där från morgon till kväll, under det hårdaste ok. Detta sker midtemellan tre kristna etablissement, ty engelska missionen låg ej långt därifrån, inåt ön. Ingalunda var detta dock de uppoffrande missionärernas fel; nej, nog är det andras, tänker jag.
Men huru slippa hem?
Efter fåfänga försök hos den franske ångbåtsagenten herr G. lyckades jag bättre hos den tyske, sedan han hört att jag var finne. Emellertid kom den noble Père A. Le Roi emellan och förskotterade ett par däcksplatser åt S.E. och mig ända till Port Said. Jag hade redan tänkt taga anställning vid tyska skyddsvakten i det sköna landet Usagara och tillrådt S.E. att taga hyra som matros hos norrmannen.
Fattig som jag ju är, tvekar jag emottaga det generösa anbudet, men min ställning som far till fyra barn och man till en stackars liten hustru, — att ej tala om den gräfvande känsla, som kallas hemlängtan, invärkade afgörande, utom att jag var förpliktigad hjälpa S. Eskola till Europa. Jag gick att säga farväl åt Mohameddi och Abdallah. Det var ingen tid att förlora, ty den stora franska pakettångaren från Madagaskar hade redan anländt.
Vi drucko ett afskedsglas på ett hotel tillhörigt en rumän, och i största hast sporde jag af männen hvem de höllo mera på: Stanley eller Emin, och de svarade Stanley. Jag frågade hvem som var strängare mot negrerne, tyskar eller engelsmän. De svarade: "tyskarne. De hafva hängt sultanens kusin Buschiri." Nå men af de två Stanley och Emin då? "Stanley." Inte blir jag riktigt klok på edra svar — utbrast jag. Tippo-Tipp föredragen I väl framför alla? Mohameddi och Abdallah skrattade tils den ena yttrade: "Hör nu, herre, tala och skrif ingenting om de där sakerna, det är bäst för oss alla."
XII Kapitlet.
På tropiskt haf.
Röda hafvet, så illa beryktadt för sina hvirfvelstormar, — icke att glömma det puts hafvet i bolag med Moses i tiden spelade Farao och hela hans här, — Röda hafvet låg nästan spegellugnt och endast här och där såg man strömfåran efter ryggfenan på någon af dess fruktansvärda hajar. Solen, som obarmhertigt baddat på det stora fartyget, där det under propellerns enformiga ljud stadigt banade sig en väg genom den blanka vattenspegeln, som förargad fräste och skummade mot bogen och kring propellern, — solen, som redan närmade sig horisonten, tyktes måla alt i röda färger. Sydvästra Arabiens kala höjder lågo under en purprad himmel och de alt mer försvinnande abyssiniska bärgstopparna voro omhöljda af rodnande dunster. Refvens basaltformade sandstensklippor lyste gulröda, och den emellan dem ibland framskymtande pyramidöknens mot Nilfloden sig sträckande ändlösa sanddyningar syntes brunröda. Eldarne klängde röda i fysionomin ur den väldiga ångarens stönande inre.
De på fördäcket utsträkta hemförlofvade zuaverna, från Mayotte, föreföllo röda i sina brokiga uniformer, liksom deras medhafda apor, papegojan och lejonungen, Proviantbufflarne voro röda. Rödaktiga voro skeppskatten och den stora bulldoggen. Några i konversationssalongen efter I:sta klassens utsökta middag kaffe et kognak drickande engelska officerare voro röda i ansiktet, ehuru iklädda endast tunt flanell, och de resande portugisiska damerna hade köpt sig röda mantillor i Tjanguebar (Zansibar). Stevarter löpte i korta, röda frackar, och drapering och panelning i hytter och alla vinklar och vrår glänste röda. Själfva hafsytan skimrade i rödt, och äfven månskifvan, som mer och mer gjorde sig skönjbar, hade feberglöd i anletet. Med obetydlig fantasi kunde man hafva drömt sig resa på Röda hafvet, så rödt tedde sig alt för blicken. — Men nej, plötsligt upptäcker man en ung, alldeles ung fru, med azurblå ögon och gyllene hår, i hvit sidenklädning, nedsjunken i en garibaldistol midskepps invid en af de röda och svarta jätteventilatorerna för maskinrummet. Lutad mot den öfver däck höjda luftskorstenen, står en smärt, mörk, ung man med flammande blick, bleka kinder och ett hånande uttryck öfver munnen, i en oklanderlig tropisk gentlemannadräkt. Se där en syn, som ej var röd! Misstag! Mannen hade en stor, röd halskravatt och fruntimret rödt kring ögonen — af gråt!
Närmare tre veckor hade förflutit, sedan vi lämnat Tjanguebar, och ännu skulle vi ett halft dussin dygn gunga på böljan, innan Suez nåddes. Hvarken de korta uppehållen i Mombasso, Aden och Obock, ej häller det emellanåt storartade, alltid säregna, då och då skönjbara kustlandskapet på bägge sidor hade förmått förjaga det betungade sinnet hos den hemåt sträfvande resenären. Härdt pröfvad "Ude och Hjemme", med ramlade illusioner och kväfda ideal, ensam i vida världen och under inflytelsen af sjölifvets monotona gång faller man offer för ett slags melankoli — "sjösmärtan" — törhända en afart af nutidens allmänna hemska åkomma — Weltschmerz? — Ingalunda dock att förblanda med den oskyldiga gängse sjösjukan. Åker man dessutom s.a.s. på sista klassen, utan komfort eller lektyr, så, så — nå ja — så karl man är, begagnar man sig af minsta tillfälle till förströelse. Tillfredsstäld nyfikenhet är ju också ett nöje och roa sig måste man för att fördrifva sorgbundenheten. Van att fatta sig snabt öfvergår man från tanke till handling och oförmärkt som en jaguar till tapirer smyger man sig förbi apor och bufflar, lejonunge och dogg, mellan zuaver och matroser, öfver packor och trossar och segelduk, igenom kockens "charcoalbox" till den stora ventilatorn och sätter sig i nedhukad ställning bakom densamma. Man begrafvar hufvudet i händerna och låtsar slumra. Är man då iförd en utsliten sjömanskavaj och stukad panamahatt, så märkes man icke, hur man än blir sedd. — — —