Man glömmer sina sorger. Hela ens tillvaro går upp i att lyssna och lyssna… Man drifves af en oemotståndlig otrå; af en dunkel aning om att det gifves andra olyckliga om bord. Hvilken tröst i blotta misstanken, att också andra människor äro nedstämda, kvalda i själen…
Det förgråtna vackra ögonparet! Och det spotska draget kring munnen! Man spårar sorgen som vindthunden gazellen.
En obeskriflig "suggestion" hviskar förföriskt: brott, samvetskval, elände! Ofrivilligt snuddar man med några hastiga ögonkast öfver den unga fruns, eller flickans, på en gång smidiga och fylliga gestalt, och skelar sedan på hans vackra, men likgiltiga och obestridligt falska uppsyn och sökta later.
Sköna själar äro vi i besittning af, vi människor. Vi afundas andra äfven deras lidande och deras förödmjukelse. Jag ville icke gifva femton finska penni för själens nobless hos en annan individ och — möjligen icke fem för min egen.
De sutto tysta, men jag iakttog ihärdigt min afvaktande hållning bakom ventilatorn.
Rubikon var öfvergången. Jag skulle hafva reda på deras hemlighet och taga den med mig till min vrå emellan Peldoivis fjäll och Saimas fjärdar.
Jag ville hämta med mig hem fröet till en tragedi eller komedi.
Ändtligen hörde jag en vek, vibrerande stämma.
— "Älskade Anatol!"
"Pass upp! gamle skämtare", tänkte jag. "Nu börjar det."