— "Hvad säger du mitt ljufva barn?"
Han fick endast ett djupt snyftande och några suckar till svar.
— "Men så lugna dig i Herrans namn, bästa Camilla", fortfor han i en tonart, som väl skulle vara smekande och mild, ehuru den ljöd nog hård och sträf i mina öron.
— "Hvarför hafva vi syndat så svårt, Anatol? Hvarken Gud eller människor skola förlåta oss. Vi hafva bestulit…"
Lejonungen och bulldoggen hålla ett sådant oväsen, att man knapt hör ett ord.
— "Guds förbannelse…"
— "Bah — Guds — Du lilla fjolla… att i våra dagar…"
— "Älskade Anatol, låtom oss dö tillsammans."
Det är så… modernt — smålog jag invärtes.
En paus. Jag vred försiktigt på hufvudet. Anatol stod stum och blickade ut öfver hafvet.