Camilla hade dolt sitt anlete under mantillan.
Slutligen begynte Anatol, i det han förstulet såg sig omkring ifall någon var i närheten — någon af salongspassagerarne — en människa i utsliten kavaj och söndrig panamahatt är ej just med som faktor, vare sig på en ångbåt eller hvar som hälst för öfrigt.
— "Camilla, du vet huru högt jag älskar dig, högre än alt annat i världen! — Vi voro tvungna att taga detta steg. Ditt tillstånd hade ju annars upptäkt vårt förhållande. Vi äro försedda med ett tillräckligt kapital…"
— "Hvilket du öfvertalade mig tillgripa af mina föräldrar. Din hustrus nipper… Un! hvilka fasliga syner! Natt och dag pina mig…"
— "Tala då saktare. Du för oss i fördärfvet…"
— "Alt är mig likgiltigt. Jag vill ej lefva mera."
Åter skelade mina ögon på dem, sägo hennes hufvud nedböjdt och honom stelt stirrande på henne.
Han eftertänkte synbarligen något. Plötsligen utbrast han äfven:
— "Nåväl — efter du så vill ha' det. Jag går in på din önskan. Rättare sagdt, jag är uttröttad genom ditt ständiga jämrande, plågad af att skåda dina kval. Jag är beredd. Så snart jag vidtagit åtgärd om vår kvarlåtenskap och skrifvit några bref, så…"
Skeppsmusiken — en septett — spelade i detsamma upp en kadrilj på det, sedan solen sjunkit, à la tivoli upplysta akterdäcket.