"En rå sjöman" är lätt uttaladt af en lagerkrönt magister. Det är väl så anordnadt af försynen att magistern, som ofta endast kostar landet, skall omhuldas, medan beckig båtsman, som underhåller landet, alldeles bör förgätas. — — —

Midnattstimmen har förrunnit och ljuset nästan brunnit ut, men alt sitter jag med brefven från hemmet i handen och stirrar på Afrikas karta.

Fara hem och råka ut för spott och hån af en fåvitsk hop. Fara hem och blifva klafbunden till tanke och ord, Gud vet om icke äfven till hand och fot —?

Och hvarför? För mina synders skull. Nej — för att man älskar tala fritt, skrifva fritt… För att man icke hyllat den gängse uppskörtnings teorin. För att man haft otur och blifvit född under en olycklig stjärna.

Men barnen och deras fosterland? Grånade föräldrar. En älskad moder, den bästa af alla och den man minsann ej skonat mest. Och så mångt och mycket annat sedan! — — —

Följande morgon hade jag tagit hyra som simpel matros på järnskeppet "Snowdrop", destineradt till Port Nolloth, Cape Town och Algoa Bay. Ordres i sjön. Det var ett så poetiskt namn "Snöflingan". Måntro den sista man någonsin i lifvet skall skåda?

Innan vi dock segla åstad skall jag försöka skildra en af Londons märkligaste sidor, lifvet i dockorna och de lediga sjömännens tillvaro i kvarteren kring Commercial East och West India roads. För utrymmets skull måste jag fatta mig helt kort.

I trakten befinna sig alla de största sjömanshemmen. Det för skandinaver och finnar, redan omnämdt, det för engelska sjömän, det för orientaler m.fl. Äfven vimlar det af sjömanshemmens konkurrenter och dödsfiender, boardinglokaler och krogar. Endast den mindre, förståndigare och nyktra delen af sjöfolket kan inrymmas i hemmen; den vida större delen faller ett offer för boardingmastrar, deras runnare och inställsamma krogvärdar. Dessa hafva till den grad unga, oerfarna karlar och supiga sällar i sina klor, att dessa knappast kunna kallas sjömän. Lönlösa sjöslafvar vore en korrektare titel. Till exploatationsaffären höra ytterligare de s.k. danshusen, jämte dem tillhörande kvinliga adepter. Ännu tillkommer den hos krogvärdarne för par glas "schtarkt" per dag engagerade mångtaliga sjödemimondvärlden, som man ser lysa i alla färger, såväl i afseende å dräkt som hy.

Om kvällen efter sju, då äfven docksarbetare blifva lediga och tartuffeanlagda sjömän slinka ut ur hemmen, råder ett bedöfvande stoj och eger ett brokigt virrvarr rum i denna näjd. Frälsningsarmén anländer dessutom icke sällan med sina pukor, trumpeter och äfven trumma i spetsen. Vid "holydays", då lustfarare från och till landet passera, raketer, svärmare och bengaliska eldar afbrännas, är platsen värkligen icke lämplig hvilopunkt för en stilla person med svaga nerver. Bestämdt en värre förbistring än i Babylon. Under tiden ligga dockorna med de i deras famn slutna jättelika skeppen och den oändligt sig utsträckande raden af väldiga magasin i djupaste tystnad. Men redan i arla morgonstunden samlas ofantliga skockar af arbetare vid de tillslutna portarne. Karl den, som hinner först.

Snart flyter den lefvande strömmen in och det bullrar inom dockorna ännu starkare, än utanför dem senaste natt. Arbetet är mera ansträngande, men så också betydligt nyttigare för världen. Tiotusen fartyg in- och utklareras. Från den smäckra skonaren till den kolossala ångare, som går på Kina, eller det ännu hiskligare segeljärnskeppet på San Fransisko. Äfven vårt fartyg bogseras ut, utför Thames till kanalen…