II Klapitlet.
Snowdrop på Ocean.
Då en sjöman till häst är en styggelse inför Herranom, hvad är en f.d. gardes officer uppe i riggen, om icke en styggelse för själfva Hin Onde! Lookout for Africa!
Augusti 1890.
Man är envis som en finne, det kan nu inte hjälpas. Istället för att beskrifva oceanen åberopar jag ånyo "En utflykt till Antipoder" kap. sid. 11, 12 & 13 på hvilka blad man finner en del af de känslor uttrykta, hvilka bemäktiga sig ens varelse vid åsynen af densamma.
Törhända är man ej mera så poetisk som då. Det är också en stor skilnad mellan att resa som passagerare på en ångare och att sitta i riggen med tjärade händer som matros på en segelskuta. Äfven åldern värkar sitt till.
Vi hafva seglat ut ur La Manche och stryka i väg söderut med fulla segel för en styf nordväst med byar.
— "Skyskrapan bort", ropar the Captain och strax därpå: "Stagseglen bort utom apan."
Åskan går. Regnet smattrar ned mot däcket. Den alt starkare vinden tjuter i riggen. Mörkret är intensivt. Fartyget kränger vådligt och rullar ibland häftigt öfver för en störtsjö. Vinden blir mer akterlig och stampningen mindre, gongongen ljuder, "åtta glas, Port watsch" skall upp på däck. Iklädda oljerockar och sjöstöflar klifver en blandad hop uppför trappan. Negern i spetsen, tuggande och spottande, sedan den ständigt vresige, röde irländaren, så några alltid svärjande svenskar; en malaj i fez, en kines utan hårpiska och slutligen tämligen högtidligt stämda en f.d. finsk officer, norske kontoristen Meyer och den stackars unge fotografen Sievertson m.fl.
Vi skulle göra vår debyt i natt uppe i riggen under storm, i mörker.