Han försvann och vår ångslup satte sig i rörelse. Det var hög tid. Skeppet trumpetade redan efter oss. Men Camilla! Ja, hon satt likblek och stirrade på den lilla, hvita papperslappen i sin hand. Plötsligt sjönk hennes hufvud ned mot skuldran på den bredvid sittande personen. Efter ankomsten till fartyget blef hon varsamt af matroserna inburen i sin hytt. Den väldiga maskinen pustade några gånger. Propellern hvirflade om ett par tag, och vi gledo majestätiskt in i Suezkanalen.
Månen blänkte grant bland tindrande stjärnor och ljuseffekten ökades af kanalens eklärerade stationer, de bländande elektriska ljusen och andra mångfärgade lampor.
En mörk strimma rörde sig långsamt mot Sinaibärgen öfver öknen. Ett ringlande tåg af dromedarer, hästar, araber och negerkvinnor — en hel karavan. På ett annat ställe tjöto gula bestar — hyänor eller sjakaler — kring något kadaver.
Ökensyner vid elektriskt ljus! Tankfull står man med hakan öfver relingens kant och betraktar alt det underliga omkring sig. Ibland är kanalen så smal och fartygets skrof är så högt, att man tror sig färdas på torra landet. Farten är ringa, och nästan ljudlöst glider man hän mot norr, is och köld. Men här är ljumt och skönt och ökenluften härlig. Emellanåt möta vi andra flytande palats med deras bjärta ljus i fören eller hvilande i djupt mörker förtöjda vid någon station.
Då och då stoj, rop och olika signaler, medan flaggor höjas och sänkas, eldar uppflamma och slockna, hvarefter djup tystnad åter inträder.
Vi passera några smärre och en större insjö, där vår väg är utprickad med lysande bojar.
Någon gång en höjd, som undanskymmer utsikten för utkiken i märskorgen. Äfven en och annan nog tvär vändning. Annars en evinnerligt sig utsträckande vattenlinial öfver det brungula, ofta gnistrande sandplanet. Vid stationerna försök till träplanteringar. Kanallotsar segla kors och tvärs på Ismailasjön. Också synas klumpiga negerfarkoster.
Nu… någon klappar mig på axeln.
— "Herr doktor!"
— "Har ni icke gått till kojs ännu? Men det må så vara, när man just passerar detta egendomliga ställe af jorden… Emellertid, jag sökte Er". — Den gode doktorn talade så vemodsfullt. Det var icke hans vanliga muntra ton. En sorglig aning genomfor mig.