— "Det har händt något, herr doktor?"
— "Javäl" —
— "Ah!"
— "Hon är död och han är häktad."
— "Min Gud" — utbrast jag förskräkt. — Allting sken i rödt därute på Röda hafvet.
Doktorn gaf mig en vink. Jag följde honom. Vi trefvade igenom första klassens långa, mattbelagda korridorer tils vi uppnådde "De dödas hytt". Där låg Camilla i sin hvita sidenklädning, men själf ännu hvitare… Det fagra hufvudet var böjdt och armarna lågo i kors öfver bröstet. Medresande damer hade smyckat liket med några sköna rosor, kamelior och andra röda blomster. Röda skulle de vara, ty det var redan på Röda hafvet hon druckit sig till döden — såsom hon då trodde, tillika med sin Anatol. Men Anatol hade smuttat på bara rent vin. I Suez på hotellet hade Camilla andra gången tänkt sig komma att dö med sin förförare — hennes egen svåger, hennes äldre systers man. Giftet hade nu ändtligen gjort sin värkan. I den biljett Anatol sändt Camilla till ängslupen erkände han sitt nya brott, sitt nesliga förräderi.
Doktorn förmådde icke mera rädda henne. Hon dog, men skeppets kommendant hämnades den arma. Genom hans telegrafiska omsorg blef Anatol häktad ännu samma natt i sällskap med en yppig kreolska, fru W:o. Fru W:o var en skön och glad madagaskisk enka, hvars tjusande spel och sång mången kväll under den långa sjöfärden hade fängslat passagerarne i första klassen.
Doktorn och jag kastade en sista blick på den stackars Camilla och gingo därefter sorgsna upp på däck. — "Min vän" — yttrade läkaren — "här har Ni nu fått erfara huru det står till med karaktären och moralen. Se denne herr Anatol. Han gifter sig med en fin och bildad kvinna och får af sin svärfar en förtroendepost på Madagaskar. Hans unga svägerska kommer från Frankrike på besök till sin syster. Anatol begagnar sig af dennas barnsliga oerfarenhet. Han förgiftar sin hustru och flyr med Camilla, men glömmer ej förty att därom underrätta sin älskarinna fru W:o. Denna följer med och äggar Anatol till nya brott. Sådan är herr Anatol och icke är fru W:o just bättre. Sådan är världen nu och blir sämre…"
— "Detta fall är väl ett undantags fall" — mumlade jag.
— "Låt vara" — genmälde doktorn — "i afseende å mångfalden och den vidriga formen på brotten, men nog anser jag det vara ett faktum att i den mån snillet och kunskapen vidgas karaktären krympt ihop, nästan försvunnit ur den s.k. stora världen. Det enda recept mot denna tilltagande egoism och karaktärslöshet man kan skrifva lyder sålunda: Genomträngs af fruktan och vördnad för Gud, kärlek och aktning för dina medmänniskor. Annars", — tillade doktorn och gaf mig handen till afsked, "går mänskligheten sorgliga öden till mötes. Det egna jagets kolossala egoism gör oss — civiliserade — till kannibaler, mera raffinerade än urskogarnas".